På måndag presenteras den så kallade las-utredningen, men redan i Agenda i söndags kunde vi få ta del av en del av innehållet. I utredningen föreslås bland annat att turordningsreglerna ska göras om, precis som man utlovade i Januariavtalet. Istället för två personer ska arbetsköparen få möjlighet att välja upp till fem personer som skyddas från uppsägning. Utredningen säger dessutom att möjligheten för facket att ogiltigförklara en uppsägning ska tas bort i företag med upp till femton anställda. I dag kan den anställde få behålla jobbet, och lönen, tills tvisten mellan facket och arbetsköparen är avgjord, men detta vill alltså utredningen ändra på. 

Lagen om anställningsskydd (Las) är, i sin nuvarande utformning, problematisk ur flera perspektiv. Ett exempel är att det alltid är de äldre, som har arbetat länge på samma arbetsplats, som i första hand ska skyddas och att unga nyanställda kan slitas och slängas med. Det gör att det för många unga blir svårt att få en fot in på arbetsmarknaden. Inom vissa branscher har man också satt i system att stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra och att avsluta dem innan en person blir “inlasad”, det vill säga att den tidsbegränsade anställningen automatiskt övergår i en fast anställning. Det nya förslaget verkar dock inte ge någon lösning på den här problematiken, istället för att åtgärda systemets brister behåller man dem delvis men ger samtidigt även arbetsköparen mer makt. Risken med det är att det blir mer oförutsägbart vilka anställda som kommer bli av med jobben och att det kommer generera en kultur där de anställda försöker hålla sig väl med arbetsköparen för att inte riskera att bli sparkade. Att facket inte ska kunna ogiltigförklara en uppsägning, även om den har skett på tvivelaktiga förändringar, är en ännu tydligare förskjutning i maktdynamiken. 

Lise-Lott Argulander, jurist på branschorganisationen Företagarna, säger till Agenda att vi har en lagstiftning från 70-talet och att de här förändringarna behövs för att det är för “krångligt och kostsamt att säga upp personal”. Lagstiftningen må vara från 70-talet, men idén om att arbetsköparen ska ha rätt att säga upp personal godtyckligt är betydligt äldre än så. Värnandet om anställdas rättigheter har skett gradvis under 1900-talet, men det här riskerar att bli ett stort steg bakåt. 

Om förslagen går igenom vill säga. Det är det dock inte alls säkert att de kommer göra, i alla fall inte i sin nuvarande form. Vänsterpartiet har ett trumfkort i och med att de kan hota att fälla förslagen i riksdagen med hjälp av M, KD och SD. Och även om det här är en politik som M och KD inte har något emot så är lockelsen av ett eventuellt nyval tillräckligt stark, åtminstone för M, för att de gärna ska dansa efter V:s pipa. Utredningen innehåller dessutom en brasklapp, förslagen ska genomföras först den 1 juli 2022, inte 2021 som det stod i Januariavtalet. Tanken med detta är förmodligen att man hoppas på att arbetsmarknadens parter tills dess ska ha lyckats komma överens om något på egen hand så att utredningen har spelat ut sin roll. På detta sätt skulle Socialdemokraterna slippa att ta i denna för dem, på många sätt, besvärliga fråga (många socialdemokrater ogillar förmodligen utredningen lika mycket som vänsterpartisterna). 

Den 1 juli 2022 är det dessutom bara några månader kvar till nästa ordinarie val. Regeringen skulle, om de vill dra ut på det, kunna vänta med att lägga fram förslagen till riksdagen tills ganska nära inpå det datumet. Det skulle göra att hotet om ett nyval vid det laget inte längre är särskilt mycket av ett hot, eftersom ett val ändå stundar bakom kröken. Vänsterpartiet har med andra ord dynamiten för att spränga utredningen i bitar, men sprängladdningen är desarmerad innan stubinen är antänd. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.