I början av maj, bakom ridån av pandemin, beslutade Bolivias i teorin tillfälliga president Jeanine Áñez att försöka introducera fem GM-grödor i det bolivianska jordbruket, något som kan göra landet till regionens näst största marknad för GMO. Med risken att måla världen svartvit kan det konstateras att GMO för med sig mer skada än nytta. Framför allt när det gäller all verksamhet som sker runt GM-grödorna, då storföretag som Monsanto, om än indirekt, orsakar social orättvisa och skador på naturen samt människors hälsa.

I Bolivia togs beslutet av övergångspresidenten Jeanine Áñez mer eller mindre olagligt, om man ser till landets konstitution. Där har den tidigare regeringen sett till att GM-grödor ses för vad de verkligen är i dag; en onödig risk för människans och miljöns hälsa. Argumentet att GMO ska rädda världen eller Bolivia från svält och säkerställa någon typ av matsäkerhet, håller inte. Naturskyddsföreningen beskriver hur GM-grödor framför allt produceras för att mata världens köttproduktion och i andra hand som energiråvara. En väldigt liten del av GM-odlingen blir så småningom mat till världens hungriga.

Andra konsekvenser av att introducera fler GM-grödor är landytan som de kräver, då man på flera håll i världen kan se hur skogsskövlingen stiger och åkrarna för exempelvis sojaproduktion ökar, tydligt hos GMO-fantaster som Brasilien. Några få av världens globala storföretag har dessutom patent på alla delar av produktionslinjen, från utsädet (vilket innebär att småbönder inte har rätt att återanvända frön för eget bruk från ett år till nästa) till de ofta giftiga bekämpningsmedel som används till odlingen. Småbönder görs beroende av storkapitalister, då de år efter år behöver köpa nya frön och bekämpningsmedel. Ett skräckexempel på hur det kan gå är GMO i Indien, där flera tusentals småbönder begick självmord då de bland annat hade blivit lovade stora skördar, men råkade ut för torka och inte kunde möta Monsantos kostnader för nya frön och gifter.

Jeanine Áñez bästa argument för GM-grödor är  att det ska rädda Bolivias ekonomi, det visar på en politiker som inte har förmågan att tänka långsiktigt (något som tyvärr verkar vara en trend på den politiska arenan). När ska vi förstå att man inte kan skapa en förmögenhet på bekostnad av naturen?

Det finns ingen prislapp på biologisk mångfald; när den förloras, blir vi svagare. Bolivia kanske har möjligheten att tjäna några extra miljoner på produktionen av genmodifierade grödor, men priset av att hugga ner deras essentiella skog och potentiellt förgifta friska vattendrag, luft och jord, är större än den snabba vinningen. Bolivia är dessutom ett av världens största bibliotek för biologisk mångfald, exempelvis så har dess många kulturer bevarat hela 77 olika majssorter. Tusentals års utveckling av diversitet kan nu gå förlorade.

Människan är inte kapabel att skapa frön på det nästan perfekta sätt som naturen har prövat sig fram till under miljontals år. Vi bör inte klä på oss vita labbrockar och gå in i processer som vi sedan inte kan stoppa. GM-grödor är kända för att slå ut naturens biologiska mångfald och skapa svagare monokulturer, istället för att uppskatta mångfaldens otroliga styrka. Det är dags att prioritera ner kortsiktiga ekonomiska vinster, innan det är för sent.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.