Coronakrisen har inte bara orsakat lidande och död, den har också fått många att börja fundera kring hur vårt samhälle ska se ut i framtiden och om den globaliserade värld vi lever i verkligen är den bästa tänkbara. Hur hållbart är det att vi fortsätter att resa kors och tvärs över hela världen? Är det verkligen sunt att vi är så beroende av importerade varor? Borde vi inte gå tillbaka till det småskaliga, enkla och nära?

Det här är förstås inga nya frågor, det har under en lång tid funnits en kritik från både vänstern och miljörörelsen mot globaliseringen i form av ökad frihandel, utnyttjande av billig arbetskraft från andra länder och västvärldens exploatering av människor och natur på andra sidan jorden. Men de senaste decennierna har globaliseringskritiken inte bara kommit från vänster utan allt mer från högerpopulister. Ett typiskt exempel är EU som under lång tid främst kritiserades från vänsterhåll, men numera förknippas EU-motståndet kanske främst med partier som brittiska UKIP. Kritik mot nyliberalism och frihandelsavtal blandas med kritik av en generös flyktingpolitik eller att vi tar in kulturinslag från andra länder.

Jag tror det är viktigt att vi inser att globaliseringen har både goda och dåliga sidor. Till det goda hör vidgade perspektiv, ökade utbyten av tankar och erfarenheter, möjligheten att skapa en jämnare resursfördelning på jorden och en öppnare värld där vi kan erbjuda skydd åt människor på flykt. Till det negativa hör vår kraftiga påverkan på miljön och klimatet, dels genom ökade koldioxidutsläpp till följd av ett ökat resande men också att miljön på vissa platser blir förstörd av ett alltför hårt besökstryck. Hit hör också att vi flyger in varor från andra sidan jorden och att företag dumpar priserna genom att förlägga produktionen till länder där de kan betala extremt låga löner. 

Nu under coronapandemin ser vi både att många människor börjar fundera på att ställa om sina liv och leva mer hållbart, till exempel genom att resa mindre eller börja odla sin egen mat. Men vi ser också hur rädslan för det främmande ökar och hur stater stänger sina gränser. Båda är en form av reaktion på globaliseringen, men med helt olika resultat. 

Jag skulle gärna se en mer decentraliserad värld, där fler beslut tas i mindre sammanhang och där alla människor får mer inflytande över de beslut som berör dem. Men det får inte ske på bekostnad av att vi tappar de stora perspektiven eller att vi sluter oss samman och låtsas som att omvärlden inte existerar. Protektionism eller nationalism är inte botemedlet mot globaliseringens avigsidor, däremot kan småskalighet, närhet och en ökad förståelse för de sammanhang vi ingår i vara det.   

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.