Coronapandemin fortsätter att skörda liv över hela världen. Men de som dör eller blir sjuka är inte bara människor som blivit smittade. Ett minst lika stort problem är alla som drabbas av andra orsaker men som ändå kan kopplas till pandemin. Det kan handla om alla människor som inte kan få ihop pengar till mat för att de hålls inlåsta i karantän, om barn som smittas av andra dödliga sjukdomar på grund av inställda vaccinationsprogram, om mediciner och livsmedel som inte når fram på grund av inställda flygresor.

Hur många som kommer dö av orsaker som på ett eller annat sätt kan härledas till corona kommer vi nog aldrig att få reda på, en sak är dock säker: det är de allra fattigaste, de som redan innan detta var hårt drabbade av andra problem, som får lida mest.

I detta läge tycker Sverigedemokraterna att det är en bra idé att skära ner på det svenska biståndet. Och de vill inte skära med någon osthyvel, nej biståndet borde enligt deras vårbudgetmotion minska med minst 20 miljarder kronor från nuvarande 46 miljarder kronor om året. I princip en halvering med andra ord. Och de är inte ensamma, även Moderaterna anser att biståndet borde minska med 16 miljarder.

I SD:s fall är det dock kanske extra anmärkningsvärt eftersom de ju så ofta när de får frågor om Sveriges flyktingmottagande talar om att vi istället borde ge hjälp i flyktingarnas närområde.

Som skäl till varför biståndet bör minska anger de också, paradoxalt nog, just coronapandemin. I sin motion skriver de: “När en pågående kris på ett så uppenbart sätt drabbar svenska medborgares liv och hälsa och hotar att slå ut stora delar av näringslivet kan inte så enorma belopp skänkas bort till andra länder utan krav på motprestation.”

SD var dessutom det enda riksdagspartiet som i veckan röstade emot att Riksbanken ska delta i en finansieringslösning för att Somalia ska kunna skriva av sina lån till Internationella valutafonden (IMF). Somalia har under många år legat efter med skuld- och ränteinbetalningar, bland annat på grund av svältkatastrofer och ett 30 år långt inbördeskrig som har raserat landet. Men det tycker SD uppenbarligen inte är tillräckligt för att Riksbanken ska bidra med (i sammanhanget futtiga) 21 miljoner kronor för att Somalia ska kunna skriva av sin skuld. I sitt ställningstagande skriver de: ”Vi anser också att det vore oansvarigt att skänka bort en fordran som Riksbanken har på IMF när det finns stora behov i Sverige inom vård, omsorg och rättsväsende.”

Att det har funnits en del mer eller mindre misslyckade biståndsprojekt genom åren kan nog de flesta skriva under på. Men det är givetvis inget skäl till att vi, som ett av de rikaste länderna i världen, borde sluta hjälpa några av dem som har det svårast just nu. Istället borde vi arbeta för att motarbeta korruption. Ett sätt skulle kunna vara att i ökad utsträckning ge biståndet till organisationer som Givedirectly som  har minskat fattigdomen i Kenya och Uganda genom att ge människor pengar direkt i handen. 

Men SD har givetvis inga sådana förslag, istället avslöjar de än en gång att de hellre ser om sitt eget hus än försöker rädda grannens hus som brinner.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.