I förra veckan läckte det ut ett förslag från den migrationspolitiska kommittén om att den som får ett definitivt avslag på sin asylansökan ska tvingas vänta tio år innan ansökan preskriberas och hen kan lämna in en ny, jämfört med fyra år som är fallet i dag. Hade det här varit för fem–tio år sedan hade ett sådant här förslag förmodligen väckt ramaskri på många håll, men i dagens läge har det kunnat passera förbi relativt obemärkt – i alla fall har det inte vållat någon stor debatt. Delvis handlar det förstås om att vi är fullt upptagna med att diskutera corona, men troligen också att opinionen har svängt och att de senaste årens allt hårdare inskränkningar på asylområdet har gjort många avtrubbade.
Att kommitténs förslag skulle gå åt det här hållet kommer knappast som någon överraskning när de tre stora svenska partierna (S, M och SD) alla vill ha en väldigt restriktiv migrationspolitik. Men likväl är förslaget en katastrof och kommer, om det genomförs, att innebära ett enormt lidande för väldigt många människor.
De som är för förslaget hävdar att det motverkar det så kallade skuggsamhället, det “sänder en signal” om att den som har fått avslag ska åka tillbaka. Jag tror att det i själva verket är tvärtom, det parallellsamhälle där människor lever med begränsade rättigheter och utnyttjas på arbetsmarknaden kommer växa på grund av det här. Även om tio år kan tyckas som en oöverskådligt lång tid kommer många att stanna eftersom ett liv i papperslöshet trots allt är bättre än ett liv i ett land där man riskerar att bli torterad eller avrättad.
Det handlar också om barnperspektivet, ett barn kan ofta inte påverka föräldrarnas beslut om att fly eller stanna efter ett avslag – men de drabbas lika hårt. Ett barn som kommit hit när hen är sex år och får avslag kommer vara sexton år innan det har chans till en ny prövning. Det är tio år i fattigdom, stigmatisering och utanförskap. Och i värsta fall kommer det efter att dessa tio år har gått mötas av ett avslag igen. Jag undrar om de partier som nu försöker driva igenom det här inser vad detta gör med människor?
Inte heller tycks man ta någon hänsyn till att väldigt mycket kan förändras både i ett land och i en persons liv på tio år. Man kan drabbas av en sjukdom som man inte kan få adekvat vård för i sitt hemland, hotbilden mot regimkritiker kan öka, en terrorsekt kan ta över delar av landet och hota befolkningen och så vidare. Det finns visserligen redan i dag en extraordinär möjlighet att få sitt ärende omprövat efter definitivt avslag. Migrationsverket skriver: “I undantagsfall kan det hända något som gör att du inte kan återvända hem trots att det finns ett beslut som säger att du måste det. Det kallas verkställighetshinder, det vill säga hinder mot att genomföra beslutet om avvisning eller utvisning.” Exempel på detta kan vara att de politiska förhållandena i landet förändras eller att man blir för sjuk för att resa. Man får dock inte en ny helhetsprövning i dessa fall utan det är bara den nya omständigheten som prövas. Ibland kan det leda till att utvisningen skjuts upp ett litet tag, men det är extremt sällsynt att det resulterar i ett uppehållstillstånd.
I mitten av augusti ska den migrationspolitiska kommittén lämna sitt betänkande. Jag hoppas att det blir en ordentlig diskussion om det absurda i detta förslag innan dess.
I en ny studie från bland andra Svenska Miljöinstitutet lyfts basinkomst fram som ett sätt att motverka ohållbara verksamheter.
Skövlingen av Amazonas slår nytt rekord under coronapandemin.
