DEBATT. Till följd av coronakrisen ökar nu hungern i världen efter många års minskning. Stängda marknader, höjda matpriser och utebliven skollunch till följd av stängda skolor gör det svårt för många familjer att få tag i tillräckligt med näringsriktig mat. Enligt en prognos av World Food Programme kommer dubbelt så många människor att lida av akut matbrist i slutet av 2020 jämfört med förra året, om vi inte agerar snabbt.

Även i så kallade utvecklade länder står matsäkerhet högt på agendan, med lock downs och många människor som på grund av osäkerhet bunkrar mat.

Nu behövs åtgärder som både tar itu med de direkta negativa effekterna av covid-19 och som samtidigt bidrar till en hållbar matproduktion och utveckling på lång sikt.

Pandemin har visat att det globala och industrialiserade systemet vi alla är en del av är sårbart. Istället är det nu det lokala och småskaliga jordbruket, och arbetet, som kan säkerställa matförsörjning till alla. Vi ser många exempel på hur människor världen över nu hjälper de mest utsatta eller isolerade med matförsörjning, hur jordbrukare erbjuder lokal leverans av sina produkter, och hur människor kommer på kreativa lösningar på problem som uppstår när gränser och marknader stängs. Det är tydligt att det sker en omställning och att vår matförsörjning inte kommer organiseras på samma sätt framåt som den gjorde innan pandemin.

I Uganda arbetar The Hunger Project med att stärka småbrukares omställning till kemikaliefria, agroekologiska jordbruk som främjar den biologiska mångfalden. Redan efter initiativets första halvår såg man resultat på brukarnas hälsa, som förbättrats dels för att kemikalierna försvunnit men framför allt för att de börjat odla fler sorters grödor vilket också leder till en mer diversifierad och näringsrik kost.

Agroekologiska metoder skapar hållbara livsmedelssystem baserade på lokala anpassningar, vilket ger en bättre jord och mer motståndskraft mot oförutsedda väderomslag till följd av klimatförändringar. För att bygga matsäkerhet över tid är det bland annat viktigt att säkra småbrukarnas tillgång till fröer – när importen av massfröer nu hindras visar detta sig vara helt avgörande. De lokala fröerna är dessutom bättre anpassade till de lokala odlingsförhållandena.

Det agroekologiska jordbruket skapar fördelar inom näring, hälsa och matsäkerhet då det kopplar lokala konsumenter till de lokala småbrukarna. Småbrukarnas egen kunskap tas tillvara och metoderna är anpassade för de lokala förutsättningarna. Den biologiska mångfalden gör jorden bördigare men gör också att småbrukarna kan bygga upp matbanker, de kan processa grödor och sälja mer mat.

Tänk om vi kan ta med oss dessa berättelser om lokala, decentraliserade lösningar på matsäkerhet även när pandemin är över och arbeta mer på dessa sätt globalt och långsiktigt. Småbrukare står redan för 70 procent av matförsörjningen i världen. Min förhoppning är att de, efter denna kris, erkänns som en viktig prioritering i den internationella utvecklingen och att ett mer inkluderande och hållbart utvecklingsarbete säkerställs.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.