Under coronapandemin har den statliga övervakningen i världen tagit ett stort språng framåt. I Israel har säkerhetstjänsten fått befogenhet att hålla koll på vart alla invånare rör sig via deras mobiler. I Ryssland använder staten numera kameror med ansiktsigenkänning för att kolla så att människor inte smiter från karantänen (en man blev till exempel gripen av polisen för att han hade gått ut med soporna). I Sydkorea får man via en app en varning i mobilen om någon med coronavirus går förbi utanför huset och en liknande app, fast i mildare form, finns även i bland annat Norge. Apparna är förvisso frivilliga att ladda ner men ländernas regeringar uppmuntrar alla att använda dem och många gör det. Listan kan göras mycket längre (jag har till exempel inte ens nämnt Kina som troligen är världsledande när det kommer till att övervaka sina invånare). Gemensamt är dock att man säger sig göra allt detta för medborgarnas bästa och för att stoppa smittspridningen.
På sätt och vis är det inte nytt. Övervakningskameror på offentliga platser finns ju redan och används av polisen och det har länge varit möjligt att se vart människor rör sig via mobilspårning. Men det som händer nu är att stater över hela världen använder sig av dessa möjligheter i mycket högre utsträckning än innan och att de, genom att spela på människors rädsla, får väldigt många människor med sig. Gränserna för den personliga integriteten har kort sagt förskjutits.
Den som motsätter sig total övervakning dygnet runt kan lätt bli ansedd som en svikare, någon som inte har förstått situationens allvar. Problemet är också att det knappast kommer stanna här. Även om många stater säger att detta är tillfälliga åtgärder som kommer tas bort efter att pandemin är över så har vi inga garantier för att det verkligen kommer att ske. I länder med auktoritära regimer är det lätt att se att den här övervakningen också kan komma att användas på väldigt obehagliga sätt. Det skulle till exempel kunna räcka med att du uttalat dig negativt om regeringen i något sammanhang för att säkerhetstjänsten skulle börja spåra dina mobildata och skicka ut varningssignaler till personer i din närhet. Det skulle göda en misstänksamhet och ett angiverisamhälle som snabbt kan växa till enorma proportioner.
De som är för ökad övervakning brukar hävda att det leder till ett säkrare samhälle. I många fall kan det argumentet ifrågasättas, men låt oss säga att det stämmer. Var drar vi i sådana fall gränsen? Hur stor del av vår integritet är vi beredda att offra på trygghetens altare? När slår tryggheten över i otrygghet? Och vems säkerhet är det egentligen vi vill skydda? I en värld med mer och mer sofistikerad AI och alltmer auktoritära regimer så är det frågor som vi alla borde ställa oss.
Potatisuppropet.
Migrationskommittén väntas föreslå att flyktingar ska få vänta 10 år innan de kan få en ny prövning efter avslag i alla instanser.
