I helgen rapporterades det att 541 äldreboenden över hela Sverige har haft bekräftade fall av covid-19. Totalt har drygt 2 500 personer på äldreboendena bekräftats smittade (förmodligen är siffran ännu högre när du läser det här). Detta trots att det råder besöksförbud på boendena sedan en dryg månad tillbaka, hur har det kunnat hända?
Ett svar är att besöksförbudet antagligen sattes in väl sent, även om flera kommuner och boenden redan hade infört lokala förbud innan det nationella började gälla. Men framför allt har smittan med all sannolikhet tagit sig in via personalen. Att arbeta med att ta hand om äldre innebär förstås nära fysisk kontakt och på många boenden har det saknats skyddsutrustning. Trots att regeringen redan i mitten av mars gav Socialstyrelsen i uppdrag att säkerställa tillgången till skyddsutrustning så dröjde det en månad innan systemet var på plats. Förutom det så rör det sig också väldigt många olika timvikarier på boendena vilket bidrar till att öka spridningen. I Stockholm är exempelvis 40 procent av alla anställda inom den kommunala äldreomsorgen visstidsanställda med timlön. En av dessa, som jobbar på flera olika avdelningar för att få ihop tillräckligt mycket pengar, säger så här till Sveriges radio: ”Jag är rädd att jag ska sprida smittan till avdelningarna som ännu inte fått corona men jag har inte råd att tacka nej. Jag är rädd för att jobba med de coronasjuka men jag måste för jag har inget val.”
Nej, personen som uttalar sig i intervjun har inget val. Men det har faktiskt de som sköter organiseringen. Folk blir sjuka ibland så det behövs givetvis vikarier, men man kan välja att ha en mindre slimmad organisation så det inte blir total kris så fort någon saknas och man kan välja att ha i högre utsträckning ha samma vikarier på samma boenden, något som förmodligen skulle kännas bättre både för vikarierna och för de äldre. Att den intervjuade personen upplever att hon inte har råd att tacka nej beror på att det inte finns någon ekonomisk trygghet för timanställda. Slopandet av karensdagen hjälper inte eftersom timanställda som regel blir inringda på morgonen samma dag som de ska jobba. Detta leder till att många timvikarier tar jobb även när de känner sig krassliga av den självklara anledningen att de behöver pengar till mat och hyra.
Förutom de äldre så har målet varit att skydda andra personer i riskgrupper, till exempel personer med hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes. Även det här har vi i hög grad misslyckats med. I grunden är det samma problem som ställer till det även här. Personer i riskgrupper får fortfarande inte någon sjuk- eller smittbärarpenning (om de inte är bekräftat smittade) och tvingas därför att stanna hemma utan ersättning eller, om de inte har råd, gå till jobbet trots att det innebär fara för deras liv.
Redan tidigt under krisen rapporterades det att en oproportionerligt stor andel av de smittade var personer som bodde på Järvaområdet i Stockholm, i stadsdelar med en hög andel invandrare och med låga genomsnittsinkomster. Många i dessa områden bor trångt, vilket är en anledning till de höga smittalen, men dessutom är det också många som jobbar inom serviceyrken – restaurangbranschen, kollektivtrafiken, äldreomsorgen med mera. Det är yrken som inte kan utföras hemifrån, de måste vara på plats. En hel del är säkert också timanställda och behöver ta de jobb de kan få.
Alla de här exemplen visar samma sak: vi behöver ett ekonomiskt trygghetssystem som inkluderar alla. Ingen ska behöva känna sig tvingad att gå till jobbet trots att hen är sjuk. Det är viktigt även i vanliga fall, men det blir ännu viktigare under en pandemi.
En basinkomst hade inte stoppat coronan, men det hade bromsat spridningen och mildrat fallet både för alla timanställda, projektanställda och frilansare som saknar trygghet och för alla dem vars företag är på väg att raseras. Många länder är på väg att inse detta och det har lagts fram både akuta och permanenta basinkomstförslag. Och även i Sverige börjar allt fler, från såväl höger till vänster, att inse fördelarna med basinkomst. Det har varit en lång och deppig vår, men om det ska komma något positivt ur det här är det kanske att det till slut våras för basinkomsten.
Bilderna på hur naturen återhämtar sig över hela världen i pandemins fotspår.
Norska staten lägger 2,7 miljarder norska kronor på att rädda Norwegian Air.
