DEBATT. I dag, den 24 april, är det Försöksdjurens dag. Denna dag har funnits sedan 1979 med syftet att uppmärksamma alla de miljontals icke-mänskliga djur som utnyttjas och förtrycks i djurförsök. Att säga att denna dag behövs vore en stor underdrift, med tanke på att de verksamheter som utsätter individer av andra arter för dessa djurförsök gör allt för att allmänheten helst ska glömma bort att de ens existerar.

En av de verksamheter som utför djurförsök finns på Karolinska Institutet i Solna. Det är en plats där allmänheten saknar insyn, där alla offer hålls gömda bakom låsta dörrar omgivna av staket dekorerade med taggtråd. Att kunna arbeta ostört i det dolda är viktigt, så att vi på utsidan inte ska ha möjlighet att se den mardrömslika verklighet som är vardag för de individer som plågas på insidan. Karolinska Institutet vill inte att vi ska se de förtryckta individerna instängda i burar, med rädda blickar som blickar ut mot en en miljö där de inte kan få utlopp för sina naturliga beteenden. De vill heller inte att vi ska se deras stress, panik eller höra deras skrik. Det bästa för dessa verksamheter är om vi inte tänker på dessa individer över huvud taget, och speciellt inte som individer med rätt till sina egna kroppar och sina egna liv.

På laboratoriet vid Karolinska Institutet plågas många individer av olika arter – alla lika försvarslösa och värda ett bättre liv. Detta laboratorium är dessutom det enda i Skandinavien som fortfarande använder apor i djurförsök. Aporna kommer från uppfödningar där levnadsvillkoren är under all kritik. Även transporten av apor till Sverige har kritiserats och tidigare uppmärksammades ett fall där flera apor dött under en transport på grund av misskötsel.

Att hålla primater i fångenskap är svårt och innebär risker och problem för aporna, även utanför försöken. Det har framkommit att laboratoriet haft incidenter där individer som inte trivts ihop börjat bråkat till den grad att de fått amputera fingrar, fått djupa rivsår, skador och tänder utslagna. Det har även förekommit att apor har fastnat i delar av buren där de kvävts. Vid ett fall avlivades en apa som var kraftigt avmagrad och flera har avlivats på grund av allvarliga sårskador. Kontinuerlig kritik har även riktats mot laboratoriet under årens lopp då de brustit i den obligatoriska dagliga träningen av apor.

Aphanteringen på Karolinska Institutet är med andra ord inte acceptabel. Jordbruksverket krävde vid en tidpunkt att anläggningen skulle avvecklas, och även själva byggnaden har kritiserats hårt av Jordbruksverkets primatgrupp då de ansåg att apcentret inte motsvarade ett modernt primatcentrum som genomsyras av omtanke om djuren.

Vetenskapliga framsteg och forskning är nödvändigt, men det bör inte ske på bekostnad av andra individers hälsa, frihet eller liv. I dagsläget sker mycket forskning utan djurförsök och det går att utföra forskning där inte individer utsätts för detta. Inte nog med att djurförsök är förkastligt och dyrt, resultaten går många gånger inte att tillämpa på människor. Trots att målet med EU:s lagstiftning är att alla djurförsök ska ersättas på sikt lägger staten stora resurser på att finansiera dessa verksamheter och djurförsök, samtidigt som det inte satsas tillräckligt med ekonomiska resurser på utvecklingen av alternativ till djurförsök. I nuläget finns det inte alternativ till alla djurförsök – men detta rättfärdigar dock inte att vi utsätter icke-mänskliga djur för plågsamma tester mot deras vilja.

Vi skulle inte acceptera att detta gjordes mot människor mot deras vilja och samma kriterier bör gälla alla andra djur då de, precis som vi, är levande och kännande varelser.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.