Medan Kina är i full gång med att starta upp sina åskmoln till industrier igen passar andra länder på att testa om denna globala kris kan öppna en lucka för förändring. En grön förändring. Kate Raworth, en ekonom som är välkänd för sin ”munkteori” (donut economy) har i Nederländerna fått i uppdrag att ställa om hela Amsterdam, från ett direkt beroende av en överflödande global marknad till ett samhälle som håller sig och sin ekonomi inom planetens gränser.

Kate Raworths teori är enkel, namnet och formen gör det väldigt lätt att förstå vad hon vill har sagt. Hon målar upp en munk, innerst en liten cirkel (social grund) och ytterst en stor (ekologisk gräns). Mellan cirklarna hittar vi människans och våra samhällens alla grundläggande behov, såsom vatten, energi, jämlikhet och hälsovård (det är degen, det goda på munken). Finns det en brist i samhället så hamnar den i hålet på munken, innanför den sociala grunden, där hittar vi fenomen såsom svält och arbetslöshet. Finns det en överbelastning i samhället, så hamnar den utanför den yttersta cirkeln, med andra ord, utanför planeten och dess ekologiska gränser. Ett balanserat samhälle klarar av att förse alla med deras grundläggande behov inom ramen för naturens gränser.

Ett konkret exempel skulle vara att placera H&M i munken, mellan cirkeln av vår sociala grund och cirkeln av planetens ekologiska gräns. Det mest troliga skulle vara att H&M och dess påkostade gröntvätt går så långt utanför munkens båda cirklar att man helt enkelt får komma överens om att stänga ner företaget. En massproduktion av kläder som håller i några månader och dessutom håller kunderna i ett beroende av nya trender tillhör förhoppningsvis snart det förflutna. Att tillverka ohållbara kläder är ohållbart. Ett företag som dessutom utnyttjar billig arbetskraft utomlands, utan det minimala kravet att garantera sina arbetares rätt att kunna försörja sina familjer, bör tas till domstol och krävas på ersättning till alla som prioriterats bort i jakten på ekonomisk tillväxt.

På tal om ekonomisk tillväxt, Kate Raworth talar gärna om det största missförståndet i vår tid, myten om att våra samhällen bara mår bra om vi har en ekonomisk tillväxt. En kurva som konstant går uppåt är egentligen omöjlig, det är svårt att hitta forskare som skulle argumentera emot detta faktum. Kurvan kommer att gå nedåt, kanske med en rasande fart precis som oljepriserna gjorde i måndags när de landade på minus för första gången i historien. Våra samhällen mår inte bra av att åka berg- och dalbana, däremot mår de bra av balans, något som uppnås av att återställa och existera med den balans som naturen har strävat efter i miljontals år. 

I Nederländerna ska alltså munkteorin prövas. Hur ska detta gå till? Enligt tidningen The Guardian ska Amsterdam bort från det globala beroendet av ekonomisk tillväxt och munkteorin ska in som grundläggande guide till ett samhälle som blomstrar inom planetens gränser. Amsterdams biträdande borgmästare Marieke van Doorninck uttryckte att med utgångspunkt i munkteorin så kommer stadens möjligheter att hantera effekterna av covid-19-krisen att förbättras. Andra fördelar är exempelvis att koldioxidutsläppen kommer att minskas genom regleringar inom byggindustrin, där det kommer att läggas större fokus på återvunnet samt naturligt material, exempelvis trä.

Oavsett om man tillhör dem som tycker att våra samhällen bör förändras eller dem som gärna har kvar den stressiga kapitaliststyrda värld som vi är så blint vana vid, så kommer denna kris och tidsepok att innebära förändring. Alla delar av våra marknader som är ohållbara kommer per definition att gå sönder en dag, det är naturens lag. Det är lika bra att bita i det sura äpplet och börja förändringen nu, medan våren fortfarande kommer med fågelsång…      

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.