Glöd · Ledare

Flyktingkrisen har ingen pausknapp

Föreställ dig att ett krig bryter ut i ditt hemland och du tvingas fly. Du försöker ta dig till ett tryggt land där du kan bygga upp en ny tillvaro, men istället fastnar du i ett stort läger. I lägret bor kanske sex-sju gånger så många människor som det är dimensionerat för, ni lever ständigt tätt inpå varandra och det finns inte minsta möjlighet till något privatliv. Det råder brist på så basala saker som tvål och vatten, för att inte tala om medicinsk utrustning. Mitt i allt detta finns en ständig rädsla för att den viruspandemi som härjar i världen ska bryta ut i lägret och smitta väldigt många. Det låter som helvetet på jorden, men är verklighet för drygt 21 miljoner människor världen över.

I ett av flyktinglägren på Lesbos i Grekland som byggdes för 3 000 personer befinner sig till exempel nu 20 000 personer utan några sanitära möjligheter. I ett av de stora flyktinglägren i Kenya finns i normala fall totalt åtta läkare på 200 000 personer (förhoppningsvis är de några fler nu). Rekommendationer om att stanna hemma och att alltid tvätta händerna med tvål måste kännas som ett hån för dessa människor. Vilket hem? Vilken tvål?

Under nuvarande förhållanden har migrationen i världen i stort sett pausats. EU har stängt gränserna och UNHCR:s program för vidarebosättning har skjutits upp. Det gör att många människor, förmodligen ännu fler än normalt, försöker fly i rangliga båtar över Medelhavet, men bara för att mötas av stängda hamnar. Under påskhelgen valde både Italien och Malta att inte undsätta fartyg som befann sig i nöd på Medelhavet, med hänvisning till covid-19. 200 personer som räddats av hjälporganisationer släpptes inte in i någon hamn. På ett av fartygen som slutligen kunde räddas återfanns fem döda personer och sju var försvunna. Men de allra flesta tar sig inte ens ut på Medelhavet. De som har turen att hitta en båt och som lyckas lämna hamnen i exempelvis Tripoli i Libyen blir ofta beskjutna och tvingade att återvända till hamnen av kustbevakningen. 

Coronapandemin har tagit fram både det bästa och sämsta i många människor. Medan vissa engagerar sig ideellt och delar ut mat till gamla eller skänker munskydd till vården så svarar andra med att gå till attack mot allt främmande. Ledarna i världen försöker skydda sin egen befolkning men lyfter inte ett finger för de som behöver hjälp allra mest. Trots att det finns unika möjligheter just nu. Många av de hotell som gapar tomma skulle snabbt kunna göras om till flyktingboenden och de flyktingar som kommer skulle kunna erbjudas en snabbutbildning så att de kan ge förstärkning inom exempelvis vård och omsorg.

Istället för att stänga hamnarna borde vi öppna våra hjärtan, nöden i världen pausas inte bara för att vi ber om det.

Antikroppstesterna talar för att många i Stockholm redan har haft covid-19 utan att veta om det.

Reportar utan gränsers pressfrihetsindex visar att många auktoritära ledare har använt coronakrisen till att attackera medier och journalister ännu hårdare än tidigare.

Glöd · Debatt

Vårt kollektiva självbedrägeri kring djur

Är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs, skriver Martin Smedjeback, ordförande i Save Movement Sverige.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.