Föreställ dig att ett krig bryter ut i ditt hemland och du tvingas fly. Du försöker ta dig till ett tryggt land där du kan bygga upp en ny tillvaro, men istället fastnar du i ett stort läger. I lägret bor kanske sex-sju gånger så många människor som det är dimensionerat för, ni lever ständigt tätt inpå varandra och det finns inte minsta möjlighet till något privatliv. Det råder brist på så basala saker som tvål och vatten, för att inte tala om medicinsk utrustning. Mitt i allt detta finns en ständig rädsla för att den viruspandemi som härjar i världen ska bryta ut i lägret och smitta väldigt många. Det låter som helvetet på jorden, men är verklighet för drygt 21 miljoner människor världen över.
I ett av flyktinglägren på Lesbos i Grekland som byggdes för 3 000 personer befinner sig till exempel nu 20 000 personer utan några sanitära möjligheter. I ett av de stora flyktinglägren i Kenya finns i normala fall totalt åtta läkare på 200 000 personer (förhoppningsvis är de några fler nu). Rekommendationer om att stanna hemma och att alltid tvätta händerna med tvål måste kännas som ett hån för dessa människor. Vilket hem? Vilken tvål?
Under nuvarande förhållanden har migrationen i världen i stort sett pausats. EU har stängt gränserna och UNHCR:s program för vidarebosättning har skjutits upp. Det gör att många människor, förmodligen ännu fler än normalt, försöker fly i rangliga båtar över Medelhavet, men bara för att mötas av stängda hamnar. Under påskhelgen valde både Italien och Malta att inte undsätta fartyg som befann sig i nöd på Medelhavet, med hänvisning till covid-19. 200 personer som räddats av hjälporganisationer släpptes inte in i någon hamn. På ett av fartygen som slutligen kunde räddas återfanns fem döda personer och sju var försvunna. Men de allra flesta tar sig inte ens ut på Medelhavet. De som har turen att hitta en båt och som lyckas lämna hamnen i exempelvis Tripoli i Libyen blir ofta beskjutna och tvingade att återvända till hamnen av kustbevakningen.
Coronapandemin har tagit fram både det bästa och sämsta i många människor. Medan vissa engagerar sig ideellt och delar ut mat till gamla eller skänker munskydd till vården så svarar andra med att gå till attack mot allt främmande. Ledarna i världen försöker skydda sin egen befolkning men lyfter inte ett finger för de som behöver hjälp allra mest. Trots att det finns unika möjligheter just nu. Många av de hotell som gapar tomma skulle snabbt kunna göras om till flyktingboenden och de flyktingar som kommer skulle kunna erbjudas en snabbutbildning så att de kan ge förstärkning inom exempelvis vård och omsorg.
Istället för att stänga hamnarna borde vi öppna våra hjärtan, nöden i världen pausas inte bara för att vi ber om det.
Antikroppstesterna talar för att många i Stockholm redan har haft covid-19 utan att veta om det.
Reportar utan gränsers pressfrihetsindex visar att många auktoritära ledare har använt coronakrisen till att attackera medier och journalister ännu hårdare än tidigare.
