Det är lätt att diskussionen om coronaviruset, och hur vi ska tackla det, blir enögd – att vi ser vissa problem men blundar för andra. I Sverige finns det till exempel å ena sidan de som argumenterar för att vi ska göra precis allt som står i vår makt för att bromsa smittspridningen utan att reflektera särskilt mycket över om de åtgärder de föreslår verkligen är effektiva eller vilka andra konsekvenser åtgärderna kan få. Å andra sidan finns de som menar att de ekonomiska konsekvenserna är mycket värre än smittan i sig och att vi därför bör återgå till ”normalläge” så snart som möjligt. Trots att en återgång innan vi har uppnått immunitet inte bara är hälsofarlig utan på sikt säkerligen skulle leda till en än värre ekonomisk kris. Ingen har helt fel, men ingen har heller helt rätt. Vi ska inte vifta bort eller underskatta de konsekvenser som spridningen av viruset kan få, men det är också absolut nödvändigt att vi inte blir för ensidiga utan försöker se på konsekvenserna så nyktert och brett som möjligt, även om det ofta är oerhört svårt att avgöra vilka effekter olika strategier får. 

Ett annat exempel på enögdhet, som nyligen uppmärksammades av SVT, är situationen i Afrika. Covid-19 är som bekant långt ifrån den enda dödliga sjukdomen i Afrika, varje år dör miljontals människor av mässlingen, malaria, hiv, tbc, polio och diarréer. Till skillnad från covid-19 dödar inte dessa sjukdomar främst äldre personer utan också väldigt många unga. Det positiva är att det finns vaccin mot de flesta av dessa sjukdomar, men nu har WHO rekommenderat att alla massvaccinationer läggs på is tills vidare eftersom det går emot idén om social distansering. 23 länder har redan avbrutit sina kampanjer mot mässlingen vilket innebär att 78 miljoner barn som skulle vaccineras i år nu tvingas vänta. I fattiga länder räknar man med att mässlingen kan döda 3 till 6 procent av dem som smittas, i synnerhet barn som är undernärda. 

Som om inte detta vore nog har vi också de demokratiska och ekonomiska konsekvenserna. Sydafrika har som exempel redan tagit efter många europeiska länders strategi med karantän och nedstängning av samhället, trots att de än så länge har en väldigt låg smittspridning och trots att majoriteten av deras invånare är beroende av att röra sig utomhus för att kunna försörja sig. En rapport från Oxfam talar om att över halva jordens befolkning kan komma att leva i fattigdom efter pandemin och att vi kommer få se en tillbakagång i kampen mot fattigdom med så mycket som 30 år i Afrika och Mellanöstern. 

En förklaring till att man fokuserar så starkt på kampen mot covid-19 just nu är att det är en sjukdom som inte bara drabbar de fattiga, utan även rika. I Kenya har till exempel 17 parlamentsledamöter smittats. Afrika har annars än så länge varit relativt förskonat från coronaviruset. Algeriet är det land som i skrivande stund ser ut att vara värst drabbat, men där är dödssiffrorna än så länge så låga som sju döda per en miljon invånare (att jämföra med exempelvis Spanien som har 374 döda per miljon). Å andra sidan finns det förstås en risk att de officiella dödssiffrorna inte alls stämmer överens med verkligheten och att det i själva verket är många fler drabbade. Samtidigt ska man inte heller glömma att om coronaviruset får storskalig spridning på den afrikanska kontinenten, där många länder lider av väldigt bristfällig sjukvård, så kan det också få fruktansvärda konsekvenser.

Det är alltså ingen helt enkel fråga, men om vi bara fokuserar på att bekämpa spridningen av corona och glömmer alla andra aspekter riskerar vi att hamna väldigt snett. Som alltid inom politik är det viktigt att väga saker mot varandra och att inte bara lyssna till dem som skriker högst.