Det är lätt att diskussionen om coronaviruset, och hur vi ska tackla det, blir enögd – att vi ser vissa problem men blundar för andra. I Sverige finns det till exempel å ena sidan de som argumenterar för att vi ska göra precis allt som står i vår makt för att bromsa smittspridningen utan att reflektera särskilt mycket över om de åtgärder de föreslår verkligen är effektiva eller vilka andra konsekvenser åtgärderna kan få. Å andra sidan finns de som menar att de ekonomiska konsekvenserna är mycket värre än smittan i sig och att vi därför bör återgå till ”normalläge” så snart som möjligt. Trots att en återgång innan vi har uppnått immunitet inte bara är hälsofarlig utan på sikt säkerligen skulle leda till en än värre ekonomisk kris. Ingen har helt fel, men ingen har heller helt rätt. Vi ska inte vifta bort eller underskatta de konsekvenser som spridningen av viruset kan få, men det är också absolut nödvändigt att vi inte blir för ensidiga utan försöker se på konsekvenserna så nyktert och brett som möjligt, även om det ofta är oerhört svårt att avgöra vilka effekter olika strategier får. 

Ett annat exempel på enögdhet, som nyligen uppmärksammades av SVT, är situationen i Afrika. Covid-19 är som bekant långt ifrån den enda dödliga sjukdomen i Afrika, varje år dör miljontals människor av mässlingen, malaria, hiv, tbc, polio och diarréer. Till skillnad från covid-19 dödar inte dessa sjukdomar främst äldre personer utan också väldigt många unga. Det positiva är att det finns vaccin mot de flesta av dessa sjukdomar, men nu har WHO rekommenderat att alla massvaccinationer läggs på is tills vidare eftersom det går emot idén om social distansering. 23 länder har redan avbrutit sina kampanjer mot mässlingen vilket innebär att 78 miljoner barn som skulle vaccineras i år nu tvingas vänta. I fattiga länder räknar man med att mässlingen kan döda 3 till 6 procent av dem som smittas, i synnerhet barn som är undernärda. 

Som om inte detta vore nog har vi också de demokratiska och ekonomiska konsekvenserna. Sydafrika har som exempel redan tagit efter många europeiska länders strategi med karantän och nedstängning av samhället, trots att de än så länge har en väldigt låg smittspridning och trots att majoriteten av deras invånare är beroende av att röra sig utomhus för att kunna försörja sig. En rapport från Oxfam talar om att över halva jordens befolkning kan komma att leva i fattigdom efter pandemin och att vi kommer få se en tillbakagång i kampen mot fattigdom med så mycket som 30 år i Afrika och Mellanöstern. 

En förklaring till att man fokuserar så starkt på kampen mot covid-19 just nu är att det är en sjukdom som inte bara drabbar de fattiga, utan även rika. I Kenya har till exempel 17 parlamentsledamöter smittats. Afrika har annars än så länge varit relativt förskonat från coronaviruset. Algeriet är det land som i skrivande stund ser ut att vara värst drabbat, men där är dödssiffrorna än så länge så låga som sju döda per en miljon invånare (att jämföra med exempelvis Spanien som har 374 döda per miljon). Å andra sidan finns det förstås en risk att de officiella dödssiffrorna inte alls stämmer överens med verkligheten och att det i själva verket är många fler drabbade. Samtidigt ska man inte heller glömma att om coronaviruset får storskalig spridning på den afrikanska kontinenten, där många länder lider av väldigt bristfällig sjukvård, så kan det också få fruktansvärda konsekvenser.

Det är alltså ingen helt enkel fråga, men om vi bara fokuserar på att bekämpa spridningen av corona och glömmer alla andra aspekter riskerar vi att hamna väldigt snett. Som alltid inom politik är det viktigt att väga saker mot varandra och att inte bara lyssna till dem som skriker högst. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.