De globala koldioxidutsläppen kommer troligen att minska i år på grund av att den ekonomiska krisen i spåren av coronaviruset. Men det är en klen tröst, då utsläppsminskningar historiskt sett bara varit temporära vid ekonomiska kriser.  Världens feberrusiga reaktion på corona-pandemin skiljer sig mycket från den tröga hanteringen av klimatförändringarna.

Det som inger hopp i den situation vi befinner oss i nu är förmågan att mobilisera och vidta åtgärder som tydligen finns, om än i skiftande omfattning och legitimitet. Det visar att genomgripande förändring trots allt är möjlig. 
I ett öppet brev till EU:s stats- och regeringschefer, samt till ledarna för EU-institutionerna, skriver klimatforskaren Johan Rockström, som en av två undertecknare, att corona-krisen är ett unikt tillfälle att överge fossilekonomin och målet om tillväxt till varje pris.

I brevet uppmanas EU:s statschefer att se till att ekonomiska åtgärder i samband med corona-pandemin inte undergräver vägen mot klimatneutralitet. Planeten står inför en djupare och mer långsiktig kris, som grundar sig i ett antal sammankopplade globala utmaningar. Problemen kan bara hanteras med kollektiva, förebyggande åtgärder.

Ny forskning pekar mot att klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och avskogning är bidragande orsaker till pandemier, som samverkar med andra faktorer som intensiv internationell handel, resor och befolkningstäthet. När pandemier inträffar beskriver vi människor oss ofta som offer för naturens krafter, när det i själva verket är tvärtom.

”Använd kommande kris- och stimulanspaket till att bygga ett hållbart och resilient samhälle med människor och miljö i fokus.” Det uppmanar nu också stora delar av miljörörelsen i en debattartikel.

Den surrealistiska tillvaro vi nu befinner oss i tvingar oss och ger möjligheter att testa nya sätt att förhålla oss till olika saker. När covid-19-pandemin är över kan samhällen permanenta åtgärder som minskar utsläppen, som fler digitala verktyg och kortare globala leveranskedjor och andra kreativa lösningar.

Den viktigaste lärdomen coronaviruset ger oss är trots allt hur viktigt det är att vidta både förebyggande och snabba åtgärder. Forskare har länge varnat för pandemier av detta slag, precis som vetenskapen i ett halvt sekel alltmer högljutt varnat för klimatförändringarna.

Coronaviruset reser också flera nya svårforcerade hinder i kapplöpningen mot klimatförändringarna. 2020 ses som ett mycket dyrbart år för klimatet. Det internationella klimatmötet i Glasgow i november skjuts upp på grund av coronakrisen. Oljepriset störtdyker, vilket förstås hotar den förnyelsebara energins konkurrenskraft. Massdemonstrationer för klimatet på gator och torg har upphört. Politiker och andra har helt naturligt fullt fokus på den pågående pandemin som hotar hälsa och välfärd. Hur kan vi bygga en hållbar framtid ur detta kaos?

Corona-pandemin är bara uppvärmningen. I spåren av klimatförändringar kommer matbrist, sjukdomar och väderrelaterade katastrofer överskrida vår kapacitet vad gäller sjukvård och annat. Därför kändes det så hoppfullt att delta i Omställningsnätverkets webbinarium “Efter krisen: Ställa om istället för tillbaka”, som hölls på Sveriges Overshoot day den 2 april.

Rörelsens grundare Rob Hopkins talade om vilken betydelse rörelsen har i corona-krisen. Covid-19 aktualiserar samhällets sårbarhet och kan hjälpa oss att sätta igång med de stora förändringar vi ändå behöver göra. Det finns inget normalt att gå tillbaka till. Det gamla paradigmet är en självmordskult. Hur kan vår respons bli så hälsosam som möjligt? Olivia Linander beskrev hur civilsamhället kan ta ledarskapet och Pella Thiel pratade om hur vi kan hålla flera saker levande samtidigt, hur vi hanterar den akuta krisen som också är kronisk. Det är den här växtsäsongen som gäller. Vad vi hinner få ner i jorden nu, vilka frön vi sår i dag, bestämmer den framtid som väntar oss.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.