Regeringens besked om att förbjuda alla besök på äldreboenden var knappast oväntat. Kanske var det också, utifrån den allmänna smittspridning som nu råder och att alla personer över 70 år räknas som en riskgrupp, nödvändigt. Men det är likväl väldigt sorgligt. 

Föreställ dig att du bor på ett äldreboende och har fått reda på att du bara har ett fåtal månader kvar att leva. Att då få beskedet att du kommer få tillbringa den närmaste tiden utan några som helst besök från nära och kära, ja att du kanske aldrig mer kommer få tillfälle att se dem innan du dör, måste vara fruktansvärt. Högst troligt finns det personer som skulle vara beredda att ta risken att offra de där sista månaderna för chansen att få träffa, krama om och kanske ta ett sista farväl av barn och barnbarn. 

Men frågan är definitivt inte enkel. Även om enskilda personer skulle vara beredda att utsätta sig för risken att träffa personer som möjligen kan bära på smitta så påverkar det även andra. Om en smittbärare kommer in på ett äldreboende så riskerar den ju inte bara att smitta den som den ska hälsa på utan alla som bor på boendet. Möjligen skulle det gå att undvika genom att man förbjöd vistelser enbart i de gemensamma utrymmena (eller enbart utomhus) och införde väldigt strikta hygienregler för alla besökare, men det kan nog ändå bli svårt att helt komma bort från risken för smitta. 

Samtidigt riskerar ju även personalen på äldreboenden – precis som sjukvårdspersonal och hemtjänsten – att dra med sig viruset. Så om man ville vara helt på den säkra sidan skulle man kanske även fått ordna med särskilda baracker för personalen och hållit dem helt isolerade från omvärlden. Frågan är också om inte den här åtgärden kommer lite väl sent med tanke på att 90 kommuner, de flesta i Stockholmsregionen, redan har haft smittade eller misstänkt smittade på sina äldreboenden.  

Coronakrisen tvingar hela tiden fram svåra avvägningar; att rädda liv ställs mot såväl ekonomi som livskvalité och demokratiska principer – och till slut kanske även ett liv måste vägas mot ett annat liv. Jag har svårt att utifrån min trots allt begränsade kunskap kunna värdera om just det här förbudet är rätt i just den här situationen. Men en sak vet jag i alla fall: att leva är inte alltid detsamma som att överleva. Och ett liv i isolering kan ibland kännas lika hemskt som döden. 

Tumme upp: 

Volvo börjar producera skyddsutrustning istället för lastbilar.

Tumme ner:

Att det fortfarande råder brist på skyddsutrustning i stora delar av landet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.