Glöd · Ledare

Var är solidariteten när vi behöver den som mest?

Det är i kristider som sprickorna i vår globaliserade värld blir tydliga och som vår förmåga till verklig solidaritet prövas. Jag tänker just nu bland annat på de miljontals människor som sitter fast i flyktingläger runt om i världen. Läger som är extremt trångbodda och där de sanitära möjligheterna är väldigt dåliga, liksom möjligheten till bra fungerande sjukvård. Det första coronafallet har redan bekräftats på Lesbos, och det kan bli väldigt många dödsfall där om inte EU agerar snabbt. 

Jag tänker också på alla hemlösa, människor som inte har möjlighet att lyda Folkhälsomyndighetens råd om att stanna hemma när de är sjuka eftersom de helt enkelt inte har något hem och som kanske tvingas sälja Faktum eller Situation Sthlm-tidningar hela dagarna för att ens ha råd att överleva. Även timanställda, som ofta inte vet hur mycket jobb de kommer att kunna få varje månad, är en utsatt grupp eftersom de kanske känner sig tvingade att gå till jobbet trots att de är sjuka. 

En annan spricka i det svenska välfärdsnätet som visserligen har funnits länge men som syns extra tydligt nu är den inom sjukvården. Vården var överbelastad redan innan coronapandemin, det råder en skriande brist på allt från material till vårdplatser till personal. Det ska i dagsläget finnas 90 intensivvårdsplatser i region Stockholm och 526 i hela landet. Om vi får en situation som den i Italien just nu kommer inte dessa att räcka långt. 

Dessutom saknas skyddsutrustning för dem som ska behandla smittade patienter, i Region Sörmland har man till exempel fått göra skyddsvisir av overhead-papper eftersom de vanliga är på väg att ta slut. Det här är en effekt av det så kallade ”just in time-systemet”, det vill säga att man inte ska bygga upp något lager utan att allt bara ska finnas tillgängligt precis när det behövs för att det ska bli så billigt som möjligt. Det är möjligt att det är en filosofi som kan fungera inom vissa branscher men inom sjukvården är den direkt livsfarlig. Förhoppningsvis inser man detta nu (socialminister Lena Hallengren uteslöt i Agenda i söndags inte att statlig produktion av sjukvårdsmaterial kan bli möjlig i framtiden), men att man inte har insett det tidigare trots att vi länge vetat om riskerna för en pandemi är skrämmande. 

Det är inte bara i Sverige utan i nästan alla länder som det råder brist på medicinsk utrustning, i vissa länder är dock behoven större än i andra. Man tänker att i det läge som vi är i nu så borde alla hjälpas åt och dela med sig av det som finns, men istället ser vi hur land efter land både inför exportförbud och stänger sina gränser. Att stänga gränserna i det läge vi befinner oss i nu då smittan redan har spritt sig till i stort sett alla länder är, som många smittskyddsexperter påpekat, ingen effektiv åtgärd. Det riskerar istället bara att skapa ökad oro och kaos och sinka varutransporterna. Att så många ändå väljer att göra det kan inte ses som annat än ren populism. 

Den protektionistiska “se om sitt eget hus”-hållningen som många stater praktiserar kan även skönjas på individnivå. Mångas reaktion på krisen tycks vara att bunkra massor av mat (och toapapper), mycket mer än man hinner göra av med på en vecka. Något som förstås går ut över andra som inte har samma möjligheter att hamstra. Vårt livsmedelssystem är inte heller anpassat efter en sådan här kris, precis som med sjukvårdsmaterialet har vi inga gigantiska lager utan vi är helt beroende av att handeln med omvärlden fungerar. 

Som kontrast till detta vill jag dock avslutningsvis hylla de initiativ som vuxit fram de senaste veckorna och som går ut på att hjälpa de som har det svårt. Många sätter upp lappar i trappuppgångarna där de frågar om någon behöver hjälp med att handla och det startas stödgrupper på nätet för de som är rädda att bli smittade eller sitter i karantän. Där kan vi snacka om verklig solidaritet. 

Även om man önskar att det skedde av andra orsaker är det trots allt positivt för klimatet att utsläppen i många länder minskar just nu. 

Bara hälften av riksdagspartierna tror på att det klimatpolitiska målet för transporter kommer att nås till år 2030.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.