Var är solidariteten när vi behöver den som mest?

Det är i kristider som sprickorna i vår globaliserade värld blir tydliga och som vår förmåga till verklig solidaritet prövas. Jag tänker just nu bland annat på de miljontals människor som sitter fast i flyktingläger runt om i världen. Läger som är extremt trångbodda och där de sanitära möjligheterna är väldigt dåliga, liksom möjligheten till bra fungerande sjukvård. Det första coronafallet har redan bekräftats på Lesbos, och det kan bli väldigt många dödsfall där om inte EU agerar snabbt. 

Jag tänker också på alla hemlösa, människor som inte har möjlighet att lyda Folkhälsomyndighetens råd om att stanna hemma när de är sjuka eftersom de helt enkelt inte har något hem och som kanske tvingas sälja Faktum eller Situation Sthlm-tidningar hela dagarna för att ens ha råd att överleva. Även timanställda, som ofta inte vet hur mycket jobb de kommer att kunna få varje månad, är en utsatt grupp eftersom de kanske känner sig tvingade att gå till jobbet trots att de är sjuka. 

En annan spricka i det svenska välfärdsnätet som visserligen har funnits länge men som syns extra tydligt nu är den inom sjukvården. Vården var överbelastad redan innan coronapandemin, det råder en skriande brist på allt från material till vårdplatser till personal. Det ska i dagsläget finnas 90 intensivvårdsplatser i region Stockholm och 526 i hela landet. Om vi får en situation som den i Italien just nu kommer inte dessa att räcka långt. 

Dessutom saknas skyddsutrustning för dem som ska behandla smittade patienter, i Region Sörmland har man till exempel fått göra skyddsvisir av overhead-papper eftersom de vanliga är på väg att ta slut. Det här är en effekt av det så kallade ”just in time-systemet”, det vill säga att man inte ska bygga upp något lager utan att allt bara ska finnas tillgängligt precis när det behövs för att det ska bli så billigt som möjligt. Det är möjligt att det är en filosofi som kan fungera inom vissa branscher men inom sjukvården är den direkt livsfarlig. Förhoppningsvis inser man detta nu (socialminister Lena Hallengren uteslöt i Agenda i söndags inte att statlig produktion av sjukvårdsmaterial kan bli möjlig i framtiden), men att man inte har insett det tidigare trots att vi länge vetat om riskerna för en pandemi är skrämmande. 

Det är inte bara i Sverige utan i nästan alla länder som det råder brist på medicinsk utrustning, i vissa länder är dock behoven större än i andra. Man tänker att i det läge som vi är i nu så borde alla hjälpas åt och dela med sig av det som finns, men istället ser vi hur land efter land både inför exportförbud och stänger sina gränser. Att stänga gränserna i det läge vi befinner oss i nu då smittan redan har spritt sig till i stort sett alla länder är, som många smittskyddsexperter påpekat, ingen effektiv åtgärd. Det riskerar istället bara att skapa ökad oro och kaos och sinka varutransporterna. Att så många ändå väljer att göra det kan inte ses som annat än ren populism. 

Den protektionistiska “se om sitt eget hus”-hållningen som många stater praktiserar kan även skönjas på individnivå. Mångas reaktion på krisen tycks vara att bunkra massor av mat (och toapapper), mycket mer än man hinner göra av med på en vecka. Något som förstås går ut över andra som inte har samma möjligheter att hamstra. Vårt livsmedelssystem är inte heller anpassat efter en sådan här kris, precis som med sjukvårdsmaterialet har vi inga gigantiska lager utan vi är helt beroende av att handeln med omvärlden fungerar. 

Som kontrast till detta vill jag dock avslutningsvis hylla de initiativ som vuxit fram de senaste veckorna och som går ut på att hjälpa de som har det svårt. Många sätter upp lappar i trappuppgångarna där de frågar om någon behöver hjälp med att handla och det startas stödgrupper på nätet för de som är rädda att bli smittade eller sitter i karantän. Där kan vi snacka om verklig solidaritet.