Den nya lagen, som antogs den 20 december, berör kvinnor som arbetar inom jordbruk, boskapsuppfödning, fiske och närliggande grenar. Även om den ännu bara omfattar den östliga delstaten Sindh, som är en av Pakistans fyra provinser, så kan den bli betydelsefull för kvinnors rättigheter i hela landet, men också i Bangladesh, Indien och Nepal, länder som alla domineras av jordbrukssektorn och där kvinnor utgör den största arbetskraften.

Patriarkala arvslagar

Under de nio år som jag arbetat med markfrågor i Pakistan har jag träffat många kvinnor som på grund av manliga släktingar förvägrats att äga de åkrar som de ägnat hela sina liv till att bruka.

Pakistans arvslagar slår fast att marker ska fördelas rättvist bland arvingar i samband med att en markägare dör. Men i praktiken är det mycket vanligt att kvinnor inte kan kräva sin rätt, av rädsla att de ska bli utfrusna av sina manliga släktingar.

Fram till på 60-talet styrdes pakistanska markrättigheter av en sedvanerätt som införts av den brittiska kolonialmakten innan landet blev självständigt från Indien. Denna sedvanerätt godkände inte kvinnor som rättmätiga arvtagare och i de släktband som behövdes för att dokumentera markrättigheter fanns ingen plats för kvinnliga namn.

År 1960 infördes dock islamiska arvslagar som innebar att även kvinnor skulle kunna ärva mark. I verkligheten blev det dock inte så, då kvinnorna ofta tvingades överlåta sina markrättigheter till manliga arvingar. Få kvinnor klarar av att stå upp mot dessa orättvisor, som är grundade i ett extremt patriarkalt samhälle.

257 år kvar till ekonomisk jämställdhet

Situationen i Pakistan är bara ett exempel på de historiska hinder som kvinnor ställs inför när det gäller rättigheter kring mark- och jordbruksfrågor på många platser i världen. Många studier visar att kvinnor fortfarande i betydligt mindre utsträckning än män äger mark i södra Afrika och i Asien.

Enligt Världsekonomiskt forums rapport om de globala könsklyftorna 2020 är bara en handfull av världens länder på väg att uppnå jämlikhet, och rapportförfattarna konstaterar att det kommer att dröja ytterligare 257 år innan världen har uppnått ekonomisk jämställdhet. Medan 78 procent av världens män finns på arbetsmarknaden är bara hälften av alla vuxna kvinnor anställda.

Rättigheter för kvinnor inom jordbruket en avgörande och akut fråga i arbetet för jämställdhet. Kvinnorna utgör mer än hälften av arbetskraften inom jordbruket i världens utvecklingsländer, men trots detta så ägs bara mellan en tiondel och en femtedel av markerna av kvinnor. Detta förhållande begränsar samtidigt kvinnors möjligheter att skriva avtal som kan leda till högre inkomster och en ökad utdelning av deras arbetsinsatser.

I många utvecklingsländer leder könsroller till att kvinnor har svårt att få ut sina produkter på marknaderna, och när de väl har fått det möts kvinnorna ofta av fientliga attityder inom en bransch som domineras av män.

Jämställda löner och tillgång till teknik

Regeringar kan agera för att stötta kvinnliga bönder. De kan sätta frågan om jämställdhet främst i alla utvecklingssatsningar. Och ett första steg, som det som nu tagits i Sindh, kan vara att genom lagar sätta punkt för alla former av diskriminering av kvinnliga bönder, och stärka deras möjligheter att både äga och sälja marker, genom att kräva jämlika löner för jordbruksarbetare, och genom att öka tillgången på krediter, teknik och teknisk hjälp till kvinnor.

Samtidigt räcker det inte att bara stifta lagar – lika viktigt är att de också följs.
Kvinnliga bönder måste få tillgång till finansiella tjänster och lån, men också till infrastruktur och marknader – så att de kan bli ägare av sina egna jordbruk.
FN:s jordbruksorgan, FAO, har beräknat att om kvinnor fick tillgång till samma resurser som män inom jordbruket, i fråga om tillgång till krediter, teknik och utrustning, så skulle deras jordbruksproduktion kunna stiga med mellan 20 och 30 procent i världens utvecklingsländer. Och det skulle i sin tur innebär produktion av mat för ytterligare mellan 100 och 150 miljoner människor.
FAO menar att om kvinnors inkomster ökar så lägger de också mer pengar på vårdinsatser, bättre mat och utbildning åt sina barn. Det är investeringar som skulle ge långsiktigt positiva resultat för både familjerna och deras lokalsamhällen.

Sanktioner mot diskriminering

Myndigheterna i provinsen Sindh tycks ha bestämt sig för att den nya lagen också ska tillämpas. Samtidigt är Pakistan ett land där markreformer tidigare har stoppats av mäktiga jordägare som samtidigt varit politiskt inflytelserika.
En bra start för införandet av den nya lagen skulle vara att se till alla kvinnliga jordbruksarbetare dokumenteras, där nästa steg skulle vara att fastställa sanktioner mot personer som på olika sätt diskriminerar kvinnliga arbetare. Framför allt så måste den nya lagen följas av konsekventa åtgärder och riktlinjer.

Även om det skulle dröja ytterligare hundra år innan jämställdhet uppnås, så skulle  säkerställandet av rättigheterna för kvinnliga jordbruksarbetare vara en viktig åtgärd för att minska klyftan mellan könen – som dessutom skulle stärka ekonomin och minska fattigdomen.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.