I samband med bytet av partiledare i Vänsterpartiet börjar många återigen att diskutera vilken typ av parti V ska vara, ofta kokas det ner till om de ska fokusera på mer traditionell vänsterpolitik, det vill säga marxistisk klassanalys, eller det som populärt brukar kallas för identitetspolitik. Var Nooshi Dadgostar, som med all sannolikhet kommer bli ny partiledare, står i de här frågorna råder det blandade meningar om. I en ledarartikel i konservativa Smålandsposten beskrivs hon som “ett barn av det nya fenomenet identitetspolitik” (identitetspolitik som begrepp har funnits sedan 1960-talet i USA och i Sverige har det använts de senaste tjugo åren, men i Smålandspostens värld är det tydligen fortfarande nytt). I en DN-artikel står det tvärtom att Dadgostar har “varnat för identitetspolitiken som ett moras där det inte finns något fotfäste för samhällsförändring”. 

DN:s analys ligger förmodligen närmare sanningen, även om Dadgostar har flyktingbakgrund är det inte det hon lyfter fram i sin kommunikation, hon betonar istället i mycket högre grad klassfrågor och hur partiet ska bredda sig för att nå ut till fler arbetare i glesbygden. Samtidigt tycker jag att båda artiklarna saknar förståelse för vad begreppet faktiskt betyder när de drar slutsatsen att det skulle vara en motsats till klasspolitiken. Identitetspolitik betyder att en grupp människor agerar som en politisk rörelse utifrån känslan att man har en gemensam identitet. Arbetarrörelsen är på det sättet ingen motsats utan snarare ett klassiskt exempel på just identitetspolitik. Likaså är de nationalistiska och högerextrema rörelserna identitetspolitiska eftersom de i hög grad går ut på att konstruera en gemensam identitet.

Identitetspolitik har både för- och nackdelar. Det positiva är att människor med gemensamma erfarenheter kan gå samman och ställa krav på rättvisa och politisk inkludering. Det negativa är när man går så långt som till att hävda att den egna gruppen är viktigare och mer värdefull än alla andra grupper eller när man tappar solidariteten med andra och bara ser kampen för den egna gruppens rättigheter som viktig. 

Tyvärr är det inte bara debattörer till höger som förmedlar bilden av att identitetspolitik och klasspolitik står i motsats till varandra. Även inom vänstern menar många att identitetspolitiken skapar splittring och separatism och därigenom underminerar arbetarklassens kamp, som att den vore det enda som räknades. Jag tror att vänstern har allt att vinna på att erkänna för sig själva att det inte behöver finnas någon konflikt mellan kamp mot ekonomiska orättvisor och kamp mot andra orättvisor som till exempel könsdiskriminering eller rasism. Man måste se att olika kamper kan föras parallellt i olika sammanhang. Att ställa olika förtryckta grupper mot varandra vinner bara förtryckarna på.    

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.