I samband med bytet av partiledare i Vänsterpartiet börjar många återigen att diskutera vilken typ av parti V ska vara, ofta kokas det ner till om de ska fokusera på mer traditionell vänsterpolitik, det vill säga marxistisk klassanalys, eller det som populärt brukar kallas för identitetspolitik. Var Nooshi Dadgostar, som med all sannolikhet kommer bli ny partiledare, står i de här frågorna råder det blandade meningar om. I en ledarartikel i konservativa Smålandsposten beskrivs hon som “ett barn av det nya fenomenet identitetspolitik” (identitetspolitik som begrepp har funnits sedan 1960-talet i USA och i Sverige har det använts de senaste tjugo åren, men i Smålandspostens värld är det tydligen fortfarande nytt). I en DN-artikel står det tvärtom att Dadgostar har “varnat för identitetspolitiken som ett moras där det inte finns något fotfäste för samhällsförändring”. 

DN:s analys ligger förmodligen närmare sanningen, även om Dadgostar har flyktingbakgrund är det inte det hon lyfter fram i sin kommunikation, hon betonar istället i mycket högre grad klassfrågor och hur partiet ska bredda sig för att nå ut till fler arbetare i glesbygden. Samtidigt tycker jag att båda artiklarna saknar förståelse för vad begreppet faktiskt betyder när de drar slutsatsen att det skulle vara en motsats till klasspolitiken. Identitetspolitik betyder att en grupp människor agerar som en politisk rörelse utifrån känslan att man har en gemensam identitet. Arbetarrörelsen är på det sättet ingen motsats utan snarare ett klassiskt exempel på just identitetspolitik. Likaså är de nationalistiska och högerextrema rörelserna identitetspolitiska eftersom de i hög grad går ut på att konstruera en gemensam identitet.

Identitetspolitik har både för- och nackdelar. Det positiva är att människor med gemensamma erfarenheter kan gå samman och ställa krav på rättvisa och politisk inkludering. Det negativa är när man går så långt som till att hävda att den egna gruppen är viktigare och mer värdefull än alla andra grupper eller när man tappar solidariteten med andra och bara ser kampen för den egna gruppens rättigheter som viktig. 

Tyvärr är det inte bara debattörer till höger som förmedlar bilden av att identitetspolitik och klasspolitik står i motsats till varandra. Även inom vänstern menar många att identitetspolitiken skapar splittring och separatism och därigenom underminerar arbetarklassens kamp, som att den vore det enda som räknades. Jag tror att vänstern har allt att vinna på att erkänna för sig själva att det inte behöver finnas någon konflikt mellan kamp mot ekonomiska orättvisor och kamp mot andra orättvisor som till exempel könsdiskriminering eller rasism. Man måste se att olika kamper kan föras parallellt i olika sammanhang. Att ställa olika förtryckta grupper mot varandra vinner bara förtryckarna på.