Om fler slipper bli sjuka behövs mindre vård. Det är grundtanken i den rapport om folkhälsan som den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden lade fram under partikongressen i helgen, och den innehåller en hel del som är bra. I avsnittet om att minska antalet människor som drabbas av utbrändhet påpekar de till exempel att det inte handlar om ett ”styrmål för Försäkringskassan att få ner sjukskrivningstal” utan om att verkligen förebygga.

Flera av förslagen som ska förbättra ungdomars psykiska hälsa är också vettiga, som bättre skolhälsovård, fler speciallärare och specialpedagoger och senare skoldagar på högstadiet.

Men sen var det det här med att vi ska hållas i upptuktelse för att inte kosta samhället pengar. Det går som en röd tråd genom texten. Ibland sockrat med några rader om att det är en klassfråga, att fattiga människor äter sämre mat, röker mer, rör sig mindre. Vilket är sant.

Men kontentan är att vi ska styras till ett hälsosamt leverne med skatt på läsken och obligatoriska promenader på arbetstid. På led, iförda rosa neonvästar för säkerhets skull, kanske? Och anställda som motionerar på fritiden ska belönas med extra semester. Här får ett fastighetsbolag i Västerås vara förebild. De som jobbar där för en träningsdagbok ”där pulshöjande aktiviteter registreras” och får sedan ut 20 procent av den tid de har tränat i semester.

Men möjligheter och incitament räcker inte, menar Tiden, för ”att hitta motivationen och tiden att ta en promenad till eller från jobbet kan upplevas svårt för många som har en fullspäckad vardag. Det går därför inte att lämna över ansvaret fullt ut till individen”.

Ja, man mår bra av att röra på sig. Men precis hur vi lever måste vara upp till oss. Staten, när vi nu har en sådan, ska skydda oss och våra rättigheter, se till att det finns utbildning, omsorg, vård och annan infrastruktur. Det ska finnas tandvård, men jag vill inte ha skattelättnader för att jag borstar tänderna – Tiden föreslår inte det heller, men de hade lika väl kunnat göra det. Att se till att vi motionerar är inte statens uppgift. Eller arbetsköparnas eller fackets, för den delen.

Det är nämligen arbetsköparen som ska dra ut de anställda på obligatorisk promenad. Det vore praktiskt eftersom den budget regeringen har att följa ändå tvingar dem att sänka arbetsgivaravgifter, skriver Tiden. De anställda i sin tur ska driva frågan genom facket eftersom det vore så bra för hälsan. Ja, just det. Eftersom inte alla anställda vill promenera dagligen ska de få sina arbetsköpare att tvinga dem. Lysande.

Ett antal paternaliserande förslag för att förbättra folkhälsan är i och för sig inget stort samhällsproblem. Men de är ett symptom i en tid då allt fler tycks bli blinda för ingrepp i pri vatlivet – kanske för att ingreppen, till exempel i form av digital övervakning, redan är så massiva och för att vi är relativt maktlösa mot dem.

Lika väl skulle staten kunna blanda sig i när vi går och lägger oss på kvällen. Eller varför inte belöna alla som kramar någon fem minuter om dagen – det är ju så bra för oxytocinutsöndringen?

Om nu folkhälsa är en klassfråga är det klasssamhället vi behöver ta itu med, inte arbetarnas bristande motivation att motionera. För ett beslut om obligatoriska promenader handlar inte bara om att det är nyttigt med motion. Det är också en av flera små saker som krymper utrymmet för vad som är min och din ensak. Man behöver inte se så långt tillbaka i tiden för att komma underfund med att det är en dålig idé.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.