”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid.” Så inleds Charles Dickens klassiska roman Två städer. Den skrevs 1859 och utspelar sig runt franska revolutionen i slutet av 1700-talet, men meningarna skulle lika gärna kunna handla om världen i dag.

2019 var året då USA lämnade Parisavtalet, Bolsonaro installerades som president i Brasilien och inledde med att bland annat öppna upp för massiv skövling av Amazonas regnskogar, FN konstaterade att det redan i dag sker i genomsnitt en klimatkatastrof i veckan och klimattoppmötet i Madrid resulterade i ytterligare ett fiasko. Men det var också ett år då Fridays for Future-rörelsen växte enormt och fick nya anhängare över hela världen, unga tog mer plats än någonsin tidigare på klimatmötena, aktivister lyckades stoppa utbyggnaden av en fossilgasterminal i Göteborgs hamn och klimatfrågan kom att bli avgörande i det danska valet.

2019 var året då en kvinnlig läkare med ett spädbarn i famnen sköts till döds i Malmö, våldet i nämnda stad hamnade på allas läppar och en särskild nationell polisinsats sattes in för att få bukt med våldet. Men det var också ett år då såväl antalet skjutningar med dödlig utgång, bilbränder och sprängningar i just Malmö i november såg ut att ha minskat jämfört med motsvarande period förra året (fullständig statistik för hela året finns inte ännu). Det följer också den allmänna trenden i Sverige där det dödliga våldet över tid stadigt går ner trots att det ofta framstår som motsatsen i media.

2019 var ett år då 26 personer ägde lika mycket som halva jordens befolkning, då 10 000 personer i världen dog varje dag för att de inte hade råd med sjukvård och då män kontrollerade 86 procent av världens företag. Men det var också ett år då den extrema fattigdomen i världen fortsatte att minska (bara de senaste tio åren har den halverats), då medellivslängden ökade i hela världen och barnadödligheten fortsatte att minska och antalet döda i krig var mycket lägre än någon gång under exempelvis 50-, 60- och 70-talen. 
Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Hur du ser världen beror till stor del på vilka glasögon du väljer att ta på dig.

Sverigedemokraterna vill gärna peka på hur hemsk världen ser ut. En person som Johan Norberg (eller tidigare Hans Rosling) vill gärna peka på den positiva utvecklingen i världen. Båda kan sägas ha rätt, men båda kan också sägas ha fel. Sanningen är att världen är komplex. Om jag får önska mig något så här mot slutet av året så önskar jag att vi under 2020 plockar av oss de svartvita glasögonen och försöker se alla de gråskalor och nyanser som faktiskt finns.

Låt framtiden bli visdomens tid istället för oförnuftets.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.