DEBATT. Två femtedelar av jordytan är ökenartade eller halvtorra. Suckulenter och kaktusar klarar torra miljöer. Agave, som är en suckulent, kan växa om nederbörden är minst 250 millimeter om året och temperaturen inte under tio minusgrader. Bladen på agaven kan ta tillvara varje fuktighet i luften och rötterna den från jorden och agave kan även binda 30-60 ton koldioxid per år. Tyvärr är den oätlig, men med fermentering (anaerob jäsning) av bladen, som kan skördas efter tre år med maskiner, kan de ge ett näringsrikt och välsmakande foder. Via Organica, ett jordbruk och utbildningscenter för regenerativ odling (för att återskapa mullhalten) i Guanajuato i Mexiko, har utvecklat en modell för odling av agave. 86 procent av bönderna i Mexiko har ingen annan vattenkälla än nederbörden.

Juan Frias har utarbetat Modelo Zamarippa för torrområden som innebär styrt bete av får och getter i en ny solskyddad beteshage var dag kompletterat med ensilage av fermenterad agave. Agaven växer tillsammans med existerande djupt rotade kvävefixerande träd som mesquite (en baljväxt), huizache (bladkaktus), ökenironwoodträd (ett mycket hårt träslag), wattle och andra akacior (ärtväxter). Med tio kilo agaveensilage ökar lammens kroppsvikt med ett kilo. Ensilaget blir dessutom mycket billigt, 50 öre per kilo. 

Med 43 kilos produktion i torrvikt av biomassa per hektar och år ger det den högsta koldioxidinbindningen i världen näst efter frisk skog. Om man bara räknar med bindning av 25 ton koldioxid per hektar och år innebär det på värdens 12,5 miljarder hektar torrmarker bindning av 12,5 miljarder ton kol. Det är lika mycket som hälften av våra utsläpp av växthusgaser.

Naturligt har torrmarker inte så stor trädtäckning att de uppfyller ersättningsreglerna för klimatkompensation enligt Clean Development Mechanism i Kyoto-protokollet. Men med tilläggsplantering av träd kan de göra det, och då kan också agavens stora kolbindningsförmåga räknas in i underlaget för ersättning.

Agaven har använts i tusentals år för mat, dryck, sirap och fibrer och kan med de reglerna och fermentering och boskapsskötsel bli en klimaträddare och återställare av bördighet. Den behöver inte konstbevattning, ingen konstgödsel ihop med kvävefixerande träd och dessutom inga växtgifter.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.