Glöd · Ledare

Gretas kamp borde vara allas

I fredags anlände Greta Thunberg till COP25 i Madrid och möttes av ett gigantiskt pressuppbåd. Ett femtiotal journalister med stora filmkameror trängdes på den smala tågperrongen. Ändå var det bara några enstaka journalister som tog chansen att ställa frågor till henne under presskonferensen senare. “Det är som att Beatles har återuppstått, journalisterna i lokalen tycks paralyserade av den 16-åriga aktivistens stjärnglans. Men kanske har de fått det de vill ha, en bild på Greta Thunberg. Något citat. Flera tar selfies med henne i bakgrunden”, skriver DN.

Greta har sedan länge blivit ett globalt fenomen och det är lätt att se varför media attraheras av henne; den lilla flickans kamp mot de stora mäktiga politikerna och företagen, skylten som hon alltid bär med sig, hennes brinnande engagemang och samtidigt oerhörda ödmjukhet. Men mitt i allt detta är det viktigt att komma ihåg en sak: Greta är speciell och det hon gör är speciellt, men hennes oro och kamp delas av många. Över hela världen finns det miljontals ungdomar som likt Greta våndas över klimatförändringarna och gör allt de kan för att få politikerna att lyssna. Miljoner ungdomar vars röster ofta hamnar i skymundan.

Just därför är det så fint att Greta alltmer har börjat lämna över ordet till andra aktivister när hon får frågor. Under presskonferensen med Fridays for future i måndags inledde hon med att säga att det är personer från det globala syd och representanter för urfolk som framför allt behöver bli lyssnade på nu och lämnade därefter över ordet till bland andra Carlon Zachras från Marshallöarna, Hilda Nakabuye Flavia från Uganda, Angela Valenzuela från Chile och Rose Whipple som företrädde urbefolkningen i norra USA. 
Det gick inte att ta miste på ilskan och beslutsamheten i deras ansikten. “Jag har börjat tänka att klimatkrisen är en ny version av apertheid och rasism” sa Hilda från Uganda. “Klimatförändringarna hotar att radera två meter av vår kultur” sa Carlon från Marshallöarna. “Nyliberalismen är en dödskult” sa Angela från Chile.

Jag tänker på journalisterna som paralyserades av Greta men inte iddes ställa några frågor. Kanske är det så enkelt att historien om Greta är mycket lättare att sälja in än det budskap hon och de andra bär med sig. Alla vill höra historien om Davids kamp mot Goliat men färre vill lyssna på att vi måste överge vår gamla livsstil – att konsumtionen, flygresorna, transporterna och köttätandet måste minska drastiskt. Det vet Greta också, så klart, och därför handlar hennes tal sällan om exakt vilka förändringar som behöver göras utan främst om att vi måste börja lyssna till forskningen. Men bara genom sitt sätt att leva visar hon att en annan väg är möjlig. Det är en väg som skrämmer många, inte för att den är dålig men för att den är så annorlunda mot det sätt de flesta av oss lever i dag, och jag tror även att det är en anledning till det massiva hat som hon också möter.

Hypen kring Gretas person har kanske varit nödvändig för att klimatfrågan skulle lyfta, men jag hoppas att det inte stannar där. Jag hoppas att vi inte, likt journalisterna på presskonferensen, blir så förblindade av hennes stjärnglans att vi glömmer att lyssna till det hon och de andra aktivisterna har att säga. För till syvende och sist handlar det här inte bara om Greta Thunberg, det handlar om dig och om mig och om varenda varelse på jorden. Det är vi alla som både måste börja rannsaka oss själva och driva på för en politisk förändring. Det är vi skyldiga Carlon från Marshallöarna, Hilda från Uganda, Angela från Chile, Rose från USA och Greta från Sverige.

Finlands nya statsminister är en ung kvinna.

Sverige är nu det enda nordiska land som inte har, och heller aldrig har haft, en kvinnlig statsminister.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.