Så kom då dagen då Ulf Kristersson satte sig ned och började prata sakpolitik med Jimmie Åkesson. Ingen som har sett åt vilket håll Moderaterna har varit på väg det senaste året kan egentligen vara särskilt förvånad. Efter att Ebba Busch Thor ryckte av plåstret i somras och efter att Kristersson snabbt ryckte ut till SD:s försvar när regeringen inte ville ha med dem i samtalen om gängkriminalitet så var det egentligen inte en fråga om det skulle ske utan snarare när det skulle ske. Att det sker just nu, när alla opinionsmätningar visar att SD är betydligt större än M, är kanske inte heller så förvånande. 

Rent krasst har ju Kristersson två val. Antingen försöka lappa ihop den sönderfallna Alliansen eller skapa det där nationalistiska blocket som Åkesson så länge har drömt om. Det finns åtminstone två skäl till att han skulle välja det sistnämnda. SD är, i alla fall i nuläget, dubbelt så stora som C och L tillsammans och därmed skulle han ha lättare att få ihop en majoritet (M+KD+SD räcker inte riktigt till en majoritet med nuvarande opinionssiffror, men nästan). Det andra är att en majoritet av M:s väljare, över 80 procent, vill att M ska föra samtal med SD. 

Ideologiskt har M gjort en lång resa från regeringen Reinfeldt som knappast skulle ha satt sig i SD:s knä. Men ur ett historiskt perspektiv är det nog Reinfeldtperioden som ska ses som ett undantag och Kristerssontiden som business as usual för Moderaterna. Det parti som har förändrats mest är trots allt KD vars främlingsfientlighet aldrig har varit så stark och uttalad som nu. 

Men det stora avgörandet ligger kanske inte i vare sig M:s eller KD:s händer utan hos det lilla partiet Liberalerna. Trots att de ligger och darrar på fyraprocentsspärren så kan de mycket väl bli tungan på vågen eller tuvan som välter lasset. Det kan också, om det vill sig riktigt illa, bli så att vi har en nationalistisk regering redan innan nästa val 2022. Januariavtalet har knakat rejält i fogarna och det är högst oklart vad Nyamko Sabuni egentligen vill. Om hon väljer att bryta avtalet och istället bilda pakt med nationalistblocket så kan vi i värsta fall få se ett nyval. 

Att C skulle göra samma sak förefaller dock som högst osannolikt, i alla fall inte så länge som Annie Lööf sitter kvar som partiledare. Få partiledare har satsat så mycket på att vara emot främlingsfientlighet och SD som Lööf och att bryta med det skulle ses som ett stort svek av partiets väljare. L har däremot genom åren, och särskilt just nu, haft många förslag som ligger SD nära, som obligatoriska språktest eller att inte tillåta människor att bo i utsatta områden. Dessutom är de, precis som nationalistblocket, varma anhängare av kärnkraft. Å andra sidan kan man inte säga annat än att Januariavtalet har inneburit en väldigt liberal politik. Så rent objektivt borde de vara nöjda med status quo. 

Oavsett hur det går är grundproblemet att vi alltför länge har haft en debatt som kretsat kring migrationens problem istället för dess möjligheter och att såväl nya och sociala medier som gammelmedia hellre har spelat på människors rädsla, hat och egoistiska drivkrafter än på vår förmåga till empati och solidaritet. 

Den nuvarande partipolitiken är ett symptom på en egoistisk och främlingsfientlig infektion i samhället och vi har alla ett ansvar att bota den.  

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.