Så kom då dagen då Ulf Kristersson satte sig ned och började prata sakpolitik med Jimmie Åkesson. Ingen som har sett åt vilket håll Moderaterna har varit på väg det senaste året kan egentligen vara särskilt förvånad. Efter att Ebba Busch Thor ryckte av plåstret i somras och efter att Kristersson snabbt ryckte ut till SD:s försvar när regeringen inte ville ha med dem i samtalen om gängkriminalitet så var det egentligen inte en fråga om det skulle ske utan snarare när det skulle ske. Att det sker just nu, när alla opinionsmätningar visar att SD är betydligt större än M, är kanske inte heller så förvånande. 

Rent krasst har ju Kristersson två val. Antingen försöka lappa ihop den sönderfallna Alliansen eller skapa det där nationalistiska blocket som Åkesson så länge har drömt om. Det finns åtminstone två skäl till att han skulle välja det sistnämnda. SD är, i alla fall i nuläget, dubbelt så stora som C och L tillsammans och därmed skulle han ha lättare att få ihop en majoritet (M+KD+SD räcker inte riktigt till en majoritet med nuvarande opinionssiffror, men nästan). Det andra är att en majoritet av M:s väljare, över 80 procent, vill att M ska föra samtal med SD. 

Ideologiskt har M gjort en lång resa från regeringen Reinfeldt som knappast skulle ha satt sig i SD:s knä. Men ur ett historiskt perspektiv är det nog Reinfeldtperioden som ska ses som ett undantag och Kristerssontiden som business as usual för Moderaterna. Det parti som har förändrats mest är trots allt KD vars främlingsfientlighet aldrig har varit så stark och uttalad som nu. 

Men det stora avgörandet ligger kanske inte i vare sig M:s eller KD:s händer utan hos det lilla partiet Liberalerna. Trots att de ligger och darrar på fyraprocentsspärren så kan de mycket väl bli tungan på vågen eller tuvan som välter lasset. Det kan också, om det vill sig riktigt illa, bli så att vi har en nationalistisk regering redan innan nästa val 2022. Januariavtalet har knakat rejält i fogarna och det är högst oklart vad Nyamko Sabuni egentligen vill. Om hon väljer att bryta avtalet och istället bilda pakt med nationalistblocket så kan vi i värsta fall få se ett nyval. 

Att C skulle göra samma sak förefaller dock som högst osannolikt, i alla fall inte så länge som Annie Lööf sitter kvar som partiledare. Få partiledare har satsat så mycket på att vara emot främlingsfientlighet och SD som Lööf och att bryta med det skulle ses som ett stort svek av partiets väljare. L har däremot genom åren, och särskilt just nu, haft många förslag som ligger SD nära, som obligatoriska språktest eller att inte tillåta människor att bo i utsatta områden. Dessutom är de, precis som nationalistblocket, varma anhängare av kärnkraft. Å andra sidan kan man inte säga annat än att Januariavtalet har inneburit en väldigt liberal politik. Så rent objektivt borde de vara nöjda med status quo. 

Oavsett hur det går är grundproblemet att vi alltför länge har haft en debatt som kretsat kring migrationens problem istället för dess möjligheter och att såväl nya och sociala medier som gammelmedia hellre har spelat på människors rädsla, hat och egoistiska drivkrafter än på vår förmåga till empati och solidaritet. 

Den nuvarande partipolitiken är ett symptom på en egoistisk och främlingsfientlig infektion i samhället och vi har alla ett ansvar att bota den.