I Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar från 2017 berättas historien om ett framtida Sverige där muslimer tvingas att skriva på medborgarkontrakt där de svär sin trohet till det svenska samhället. De som inte skriver under placeras i Kaningården, en plats där man tvingas leva under vedervärdiga förhållanden samtidigt som man tränas till att ”bli svensk” (bland annat genom att tvingas äta griskött). De som missköter sig i Kaningården hamnar efter ett tag i hus T där de utsätts för plågsamma experiment tills de slutligen dör.

Jag kan inte låta bli att tänka på det här när jag ser på Agenda i SVT om de interneringsläger i Kina där mellan en och två miljoner muslimer under de senaste åren har hållits inspärrade. Den kinesiska regeringens mål är att muslimerna ska anpassa sig efter det kinesiska majoritetssamhället, de delas in i olika grupper baserade på hur välanpassade de är och personer som suttit i lägren vittnar om både tortyr och sexuella utnyttjanden. Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur, säger i Agenda att ”det här är ett led i Kinas assimileringspolitik, det handlar inte om etnisk rensning men man vill att alla minoriteter ska bli som majoritetsbefolkningen.”

Efter inslaget om Kina går Agenda direkt över till SD:s landsdagar och en segerrusig Jimmie Åkesson. Det går bra för hans parti nu. Bättre än för fjorton år sedan då Åkesson tillträdde och de flesta andra partierna inte ville ta i dem med tång. En del har förstås förändrats hos SD sedan dess, partiföreträdarna har tagit på sig slipsar och blivit skickligare på retorik, men kärnan i deras ideologi är densamma och precis som de kinesiska interneringslägren går den ut på assimilering. De som kommer hit ska anpassa sig, bli som oss.

I intervjun i Agenda säger Jimmie Åkesson bland annat saker som att vi måste ”ställa krav på anpassning och försörjning för att kunna ta del av de förmåner samhället erbjuder” och att ”det finns tusentals människor i Sverige som saknar koppling till majoritetssamhället, rent fysiskt bor de i Sverige men mentalt i en annan del av världen”. Han tycker också att vi borde anamma det danska gettopaketet som lades fram förra året och så småningom riva husen i utanförskapsområden. I Åkessons drömvärld bor alla i pittoreska röda stugor, att det verkligen finns människor som trivs i betonghus finns liksom inte på kartan. 

För ett antal år sedan hade kanske en del åtminstone höjt på ögonbrynen inför sådana här uttalanden, nu är det ingen som längre orkar bry sig. Vi matas varje vecka med utspel inte bara från SD utan också från Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna som går ut på att de som kommer hit måste anpassa sig. ”De kulturella klyftorna” sägs alltmer öppet vara grunden till gängvåldet. Det finns förstås gradskillnader i hur långt man vill gå, hur höga krav på anpassning man föreställer sig, men ett återkommande mantra är att invandrarna (främst muslimerna) för med sig främmande inslag som ”inte hör hemma i Sverige”.

I Anyurus roman vill svenskarna hämnas på muslimerna för en terrorattack som några personer utfört, det är detta som är grunden till medborgarkontrakten och interneringarna i Kaningården. Bara en kort tid efter att boken hade släppts skedde terrorattacken på Drottninggatan och fortfarande används denna attack som argument för varför vi inte borde ta emot fler flyktingar. Än så länge har vi inte nått fram till den mardrömsvärld som Anyuru beskriver, men när jag ser interneringslägren i Kina och hör Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson sjunga med i Jimmie Åkessons kör om ett Sverige i förfall så känns dystopin plötsligt väldigt nära.