I Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar från 2017 berättas historien om ett framtida Sverige där muslimer tvingas att skriva på medborgarkontrakt där de svär sin trohet till det svenska samhället. De som inte skriver under placeras i Kaningården, en plats där man tvingas leva under vedervärdiga förhållanden samtidigt som man tränas till att ”bli svensk” (bland annat genom att tvingas äta griskött). De som missköter sig i Kaningården hamnar efter ett tag i hus T där de utsätts för plågsamma experiment tills de slutligen dör.

Jag kan inte låta bli att tänka på det här när jag ser på Agenda i SVT om de interneringsläger i Kina där mellan en och två miljoner muslimer under de senaste åren har hållits inspärrade. Den kinesiska regeringens mål är att muslimerna ska anpassa sig efter det kinesiska majoritetssamhället, de delas in i olika grupper baserade på hur välanpassade de är och personer som suttit i lägren vittnar om både tortyr och sexuella utnyttjanden. Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur, säger i Agenda att ”det här är ett led i Kinas assimileringspolitik, det handlar inte om etnisk rensning men man vill att alla minoriteter ska bli som majoritetsbefolkningen.”

Efter inslaget om Kina går Agenda direkt över till SD:s landsdagar och en segerrusig Jimmie Åkesson. Det går bra för hans parti nu. Bättre än för fjorton år sedan då Åkesson tillträdde och de flesta andra partierna inte ville ta i dem med tång. En del har förstås förändrats hos SD sedan dess, partiföreträdarna har tagit på sig slipsar och blivit skickligare på retorik, men kärnan i deras ideologi är densamma och precis som de kinesiska interneringslägren går den ut på assimilering. De som kommer hit ska anpassa sig, bli som oss.

I intervjun i Agenda säger Jimmie Åkesson bland annat saker som att vi måste ”ställa krav på anpassning och försörjning för att kunna ta del av de förmåner samhället erbjuder” och att ”det finns tusentals människor i Sverige som saknar koppling till majoritetssamhället, rent fysiskt bor de i Sverige men mentalt i en annan del av världen”. Han tycker också att vi borde anamma det danska gettopaketet som lades fram förra året och så småningom riva husen i utanförskapsområden. I Åkessons drömvärld bor alla i pittoreska röda stugor, att det verkligen finns människor som trivs i betonghus finns liksom inte på kartan. 

För ett antal år sedan hade kanske en del åtminstone höjt på ögonbrynen inför sådana här uttalanden, nu är det ingen som längre orkar bry sig. Vi matas varje vecka med utspel inte bara från SD utan också från Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna som går ut på att de som kommer hit måste anpassa sig. ”De kulturella klyftorna” sägs alltmer öppet vara grunden till gängvåldet. Det finns förstås gradskillnader i hur långt man vill gå, hur höga krav på anpassning man föreställer sig, men ett återkommande mantra är att invandrarna (främst muslimerna) för med sig främmande inslag som ”inte hör hemma i Sverige”.

I Anyurus roman vill svenskarna hämnas på muslimerna för en terrorattack som några personer utfört, det är detta som är grunden till medborgarkontrakten och interneringarna i Kaningården. Bara en kort tid efter att boken hade släppts skedde terrorattacken på Drottninggatan och fortfarande används denna attack som argument för varför vi inte borde ta emot fler flyktingar. Än så länge har vi inte nått fram till den mardrömsvärld som Anyuru beskriver, men när jag ser interneringslägren i Kina och hör Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson sjunga med i Jimmie Åkessons kör om ett Sverige i förfall så känns dystopin plötsligt väldigt nära.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.