DEBATT. Minns ni den tjugoandra september 1990? Minns ni hur himlen såg ut? Minns ni hur jorden kändes under era fötter? Minns ni hur Arlanda doftade? Hur ansiktet på poliserna såg ut som granskade era ansikten? Det gör jag.

Alla dagar innan just den dagen hade präglats av politisk kamp. Jag kände fortfarande förnimmelserna av vandrande över landsgränser och marscherande i demonstrationståg. Mina händer känner fortfarande pennan i handen som skrev texter, som liknar denna. Jag växte upp i ett land där oliktänkande var förenat med livsfara. Trots detta pågick kampen i det dolda. Trots detta fostrades jag in i den politiska kampen av mina föräldrar. Jag sökte min far i städernas fängelser och fick se min mor organisera sig i hans frånvaro. Att ge upp eller förlika sig med situationen var aldrig ett alternativ. Vi ville leva i ett land där alla åsikter respekterades och accepterades. Vi ville bygga ett fritt land som gav möjlighet till sitt folk att utvecklas och fortsätta ge världen kultur och vetenskaper, så som vi gjort genom historien.

Ändå stod jag där på Arlanda. Hjärtat i Irak och kroppen i Sverige. Jag bestämde mig för att kampen aldrig skulle ta slut, att ett nytt tillfälle skulle komma.

I mitt nya sammanhang i Örnsköldsvik fick jag mina två döttrar. Jag jobbade, engagerade mig i kulturlivet och njöt av att se livet ur mina döttrars ögon. Vi pratade ofta om det politiska arvet. Jag läste poesi för dem och diskuterade politiska frågor runt matbordet. År 2003 var vi många som engagerade oss mot USAs krig mot Irak, men varken vi eller omvärlden kunde stoppa det besinningslösa kriget. Irak förstördes ytterligare. Men hoppet om att få återse mitt älskade land och få ta del av landets utveckling och tillväxt avtog inte, och kommer aldrig att avta.

Situationen där blir idag värre och värre. Majoriteten av befolkningen blir fattigare i takt med att korruptionen ökar. Makthavarnas fickor fylls, befolkningens magar är tomma. Flera gånger tidigare har folket försökt protestera för ett bättre liv, men de som sitter på makten har undertryckt det. Min bror som bor kvar var tveksamt inställd till protesterna. Han uppmanade sina barn att stanna hemma.

I början av oktober i år började människorna återigen fylla gatorna. De svepte den irakiska flaggan om sig och började demonstrera. De demonstrerade mot korruptionen och sekterism och för grundläggande rättigheter: jobb, trygghet, fungerande infrastruktur, bevarandet av naturresurser. Jag såg en ny kraft i den irakiska befolkningen. Mitt hopp väcktes åter. Jag såg hur hela befolkningen slöt upp, sida vid sida, ungdomar, äldre, kvinnor, män. Alla vill göra förändring!

Alla mina brors barn är med. När den irakiska staten inte har begränsat sin befolkning genom att stänga av internet skickar mina brorsbarn bilder på sig själva och folkmassorna. De är stolta, och jag är stolt. Jag skriver till dem och uppmanar dem att fortsätta kämpa. Varje cell i min kropp vill kämpa med dem. Vill vara där och återuppta kampen. Istället ger jag dem tips och råd, men de vet redan allt. Det är deras verklighet, deras framtid.

Trots den irakiska statens motstånd i form av tårgas, pepparsprej, hetvattenkanoner, ljudbomber och faktiska skott mot befolkningen som inte bär annat än den irakiska flaggan om sig, ger folket inte upp. Stoltheten växer i mig.

Tyvärr ekar västvärldens media relativt tysta gällande detta. Jag pratade med min ena brorsdotter i telefon idag, medan hon gick hem från dagens demonstrationer. Hon var rädd att omvärlden inte skrev om deras kamp. Att vi utanför landet inte visste hur hårt de kämpade. Men jag försäkrade henne om att det jag läst var på folkets sida. Jag vill därför att vi gemensamt stöttar den irakiska befolkningen genom att skriva och prata om detta med språket som vapen. Språket som uppstod i det som i dag är Irak.

Fotnot: Den här texten publicerades först på kontextpress.se.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.