”Många till sist, jag tror att jag drömmer / Senast blev det inställt, det var nästan ingen som kom / Flera tusen, det finns inget slut på oss! / Nu kan vi visa folket hur man gör revolution.”

Citatet, från en låt av Mattias Alkberg, dyker upp i huvudet när jag går från fredagens Global strike for future på Gustav Adolfs torg. Alla som är vana vid att delta i demonstrationer, manifestationer och aktioner vet hur svårt det brukar vara att samla folk och det är därför som det är så mäktigt och fascinerande att se den globala massrörelse som Greta Thunberg har startat. Från att det bokstavligen bara var en person är det nu, ett halvår senare, uppemot en och en halv miljon som strejkar på 2 000 platser i 123 länder.

Lika fantastiskt som det är att se bilder på alla dessa människor, lika sorgligt är det att behöva tänka på varför vi måste göra det här. Det är förstås ingen slump att det är barn och ungdomar som går i täten för den här rörelsen, det är barnen och ungdomarna som måste leva på den planet som den äldre generationen har förstört.

Samtidigt som det finns en starkt växande rörelse för klimatet finns det också högljudda motröster som bland annat har hörts på diverse ledarsidor de senaste veckorna. Motrösterna har olika strategier, vissa förnekar att klimathotet överhuvudtaget existerar, andra pekar på det futtiga i att vi som litet land eller vi som små individer ska göra något för klimatet. De som väljer att demonstrera framställs som lite gulliga och naiva. Att det är barn som går i främsta ledet och att rörelsen har startats av en ung tjej gör det förstås ännu enklare att avfärda och nedvärdera. Ytterligare andra lyfter fram det omoraliska i att bryta mot skolplikten, som Carolina Dahlman på Kristianstadbladet som skriver: ”Det vore bättre om barnen gick i skolan, för den som vill rädda världen har bättre nytta av utbildning än av plakat.”

Låt mig bara inflika att barn och ungdomar i Sverige har skolplikt ungefär 180 dagar om året i tio års tid. 180 dagar om året är de alltså tvingade att befinna sig på en plats de inte själva har valt och där möjligheterna att påverka oftast är små eller obefintliga. Att skippa någon timme en dag i veckan kommer sannolikt inte göra någon större skillnad för deras skolresultat, däremot kan det göra en enorm skillnad på deras självförtroende, engagemang och tilltro till demokratin.

Det är inte konstigt att de här hånen ofta kommer från högerdebattörer. Klimathotet och vårt ekonomiska system hänger intimt samman, fler och fler inser detta och vill inte bara se mer klimatåtgärder utan ifrågasätter också hela det ekonomiska paradigmet. För dem som sätter all sin tilltro till marknadsliberalismen och gynnas av att bevara status quo är det här förstås skrämmande och det är just därför som jag tror att så många nedvärderar Thunberg och den växande ungdomsrörelsen.

”Om de vill strejka kan de göra det på sin fritid”, fortsätter Dahlman och tycks helt ha missat vad en strejk faktiskt är. Att strejka handlar om att lägga ner arbetet, i ungdomarnas fall skolarbetet, som en protest mot kassa villkor. Och att klimatet håller på att förstöras är väl ett minst sagt kasst villkor. Strejker har många gånger visat sig väldigt effektiva, det återstår att se vilka långvariga effekter klimatstrejken kommer att få, men att döma ut den och alla ungdomar som kämpar för något de tror på på förhand är bara sorgligt.

Nog för att det finns stunder då även jag tappar hoppet. På väg från demonstrationen passerar jag genom Nordstan och konstaterar att det är minst lika många människor där inne som ute på torget. Och just där någonstans blir problemet så tydligt. Vi kan fortsätta att skrika oss hesa, men så länge både makthavare och vanliga konsumenter fortsätter med ”business as usual” kommer bara små förändringar att ske.

Men om Fridays for future-rörelsen fortsätter att växa i samma omfattning som den har gjort hittills så måste makthavarna till slut lyssna. Det finns åtskilliga rörelser som har startats av en eller ett fåtal individer men som efterhand har vuxit sig så stora att de har kunnat förändra det till synes omöjliga.

”Att ställa krav är att bry sig” avslutar Dahlman. Konstigt då att hon inte ser att det är just vad alla som strejkar för klimatet också gör – de ställer krav på makthavarna för att de bryr sig om sin egen och allas vår framtid. Hade Dahlman haft lite mer av deras engagemang hade hon kanske också ställt lite högre krav på sig själv.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.