”Många till sist, jag tror att jag drömmer / Senast blev det inställt, det var nästan ingen som kom / Flera tusen, det finns inget slut på oss! / Nu kan vi visa folket hur man gör revolution.”
Citatet, från en låt av Mattias Alkberg, dyker upp i huvudet när jag går från fredagens Global strike for future på Gustav Adolfs torg. Alla som är vana vid att delta i demonstrationer, manifestationer och aktioner vet hur svårt det brukar vara att samla folk och det är därför som det är så mäktigt och fascinerande att se den globala massrörelse som Greta Thunberg har startat. Från att det bokstavligen bara var en person är det nu, ett halvår senare, uppemot en och en halv miljon som strejkar på 2 000 platser i 123 länder.
Lika fantastiskt som det är att se bilder på alla dessa människor, lika sorgligt är det att behöva tänka på varför vi måste göra det här. Det är förstås ingen slump att det är barn och ungdomar som går i täten för den här rörelsen, det är barnen och ungdomarna som måste leva på den planet som den äldre generationen har förstört.
Samtidigt som det finns en starkt växande rörelse för klimatet finns det också högljudda motröster som bland annat har hörts på diverse ledarsidor de senaste veckorna. Motrösterna har olika strategier, vissa förnekar att klimathotet överhuvudtaget existerar, andra pekar på det futtiga i att vi som litet land eller vi som små individer ska göra något för klimatet. De som väljer att demonstrera framställs som lite gulliga och naiva. Att det är barn som går i främsta ledet och att rörelsen har startats av en ung tjej gör det förstås ännu enklare att avfärda och nedvärdera. Ytterligare andra lyfter fram det omoraliska i att bryta mot skolplikten, som Carolina Dahlman på Kristianstadbladet som skriver: ”Det vore bättre om barnen gick i skolan, för den som vill rädda världen har bättre nytta av utbildning än av plakat.”
Låt mig bara inflika att barn och ungdomar i Sverige har skolplikt ungefär 180 dagar om året i tio års tid. 180 dagar om året är de alltså tvingade att befinna sig på en plats de inte själva har valt och där möjligheterna att påverka oftast är små eller obefintliga. Att skippa någon timme en dag i veckan kommer sannolikt inte göra någon större skillnad för deras skolresultat, däremot kan det göra en enorm skillnad på deras självförtroende, engagemang och tilltro till demokratin.
Det är inte konstigt att de här hånen ofta kommer från högerdebattörer. Klimathotet och vårt ekonomiska system hänger intimt samman, fler och fler inser detta och vill inte bara se mer klimatåtgärder utan ifrågasätter också hela det ekonomiska paradigmet. För dem som sätter all sin tilltro till marknadsliberalismen och gynnas av att bevara status quo är det här förstås skrämmande och det är just därför som jag tror att så många nedvärderar Thunberg och den växande ungdomsrörelsen.
”Om de vill strejka kan de göra det på sin fritid”, fortsätter Dahlman och tycks helt ha missat vad en strejk faktiskt är. Att strejka handlar om att lägga ner arbetet, i ungdomarnas fall skolarbetet, som en protest mot kassa villkor. Och att klimatet håller på att förstöras är väl ett minst sagt kasst villkor. Strejker har många gånger visat sig väldigt effektiva, det återstår att se vilka långvariga effekter klimatstrejken kommer att få, men att döma ut den och alla ungdomar som kämpar för något de tror på på förhand är bara sorgligt.
Nog för att det finns stunder då även jag tappar hoppet. På väg från demonstrationen passerar jag genom Nordstan och konstaterar att det är minst lika många människor där inne som ute på torget. Och just där någonstans blir problemet så tydligt. Vi kan fortsätta att skrika oss hesa, men så länge både makthavare och vanliga konsumenter fortsätter med ”business as usual” kommer bara små förändringar att ske.
Men om Fridays for future-rörelsen fortsätter att växa i samma omfattning som den har gjort hittills så måste makthavarna till slut lyssna. Det finns åtskilliga rörelser som har startats av en eller ett fåtal individer men som efterhand har vuxit sig så stora att de har kunnat förändra det till synes omöjliga.
”Att ställa krav är att bry sig” avslutar Dahlman. Konstigt då att hon inte ser att det är just vad alla som strejkar för klimatet också gör – de ställer krav på makthavarna för att de bryr sig om sin egen och allas vår framtid. Hade Dahlman haft lite mer av deras engagemang hade hon kanske också ställt lite högre krav på sig själv.
Chalmers gör en storsatsning för att öka andelen kvinnliga professor på lärosätet.
Bara 17 procent av professorerna på Chalmers är kvinnor i dag.
