I Sverige skickar anonyma näthatare dödshot till Greta Thunberg. I länder som Filippinerna, Colombia, Indien och Brasilien blir miljöaktivister övervakade, bortträngda från sina marker och i många fall till och med mördade. Miljö- och klimataktivister är kort sagt angripna från alla håll och kanter, vilket också konstateras i Naturskyddsföreningen nya rapport som heter Miljöförsvarare under attack – hoten mot de som skyddar vår natur.

Rapporten släpptes i förra veckan och det är verkligen skrämmande läsning. Här konstateras bland annat att av de 25 organisationer som Naturskyddsföreningen samarbetar med runt om i världen så har läget blivit sämre under de senaste åren för 88 procent. 68 procent av organisationerna säger att regimen i landet betraktar miljörörelsen som ett hot och 24 procent har egna anställda eller personer i organisationens målgrupp som blivit mördade på grund av miljöarbetet som de bedriver.

Det är inte bara miljörörelserna som hotas utan hela civilsamhället. I samma rapport beskrivs även hur det under 1900-talets andra halva skedde en stor demokratiseringsvåg i länder över hela världen, men de senaste tio åren har många länder istället noterat en stark tillbakagång när det gäller demokratiska rättigheter.

Dessutom börjar allt fler länder att ifrågasätta och angripa FN:s mänskliga rättigheter. Det här drabbar bland annat rörelser som kämpar för kvinnors rättigheter, för hbtq-personer, för fackliga rättigheter och för flyktingar. Det finns dock indikationer på att de som engagerar sig i miljö- och landrelaterade frågor i högre utsträckning än andra rörelser drabbas av direkta konfrontationer, och i värsta fall dödsfall.

Det är oftast urfolken som drabbas värst. De som bott på samma plats och brukat marken i generationer men som tvingas flytta när storföretagen behöver plats för nya plantager. Att urfolken i många länder fortfarande är starkt diskriminerade gör det också lättare för företagen att hota dem och ibland till och med mörda. Storföretagen beskyddas dessutom ofta av stater som ser ökad exploatering av naturresurser som absolut nödvändigt för den ekonomiska utvecklingen. Exploateringen möjliggörs också av den globala världshandeln och västvärldens konsumtion av produkter från länder där de här konflikterna pågår. Exempelvis exporteras 40 procent av allt nötkött från Brasilien till Europa och de svenska AP-fonderna investeras i bolag som bidrar till avskogningen i Amazonas.

De monokulturella jätteodlingarna står ofta i skarp kontrast till urbefolkningarnas sätt att bruka jorden. I rapporten står att ”forskning visar att urfolk och lokalsamhällen har väl anpassade förvaltnings- och nyttjandeformer av marker, vilket bidrar till att bevara de naturliga biotoperna. […] De människor som i dagsläget får utstå ett allt större tryck till följd av den ökade konsumtionen är samtidigt alltså de vars brukarmetoder och sedvänjor anses vara del av lösningen för att vända den pågående miljöförstörelsen.”

Hotbilden mot urfolken har som jag ser det två sidor. Dels är det de rent fysiska hindren som de utgör, att deras byar och odlingar står i vägen för resursexploateringen. Men för många är också deras livsstil, som visar att en annan värld och ett annat sätt att organisera samhället på är möjligt, en nagel i ögat. Detta har de även gemensamt med andra miljöaktivister över hela världen.

När Greta Thunberg väljer att inte flyga och att inte konsumera nya saker och samtidigt uppmuntrar miljontals andra unga att göra samma sak blir hon ett direkt hot mot flygbolagen och mot alla företag som lever på vår slit- och slängmentalitet. Den ökade hotbilden mot miljöaktivister måste därför förstås dels som en följd av den ökade världshandeln och den allt hårdare kampen om resurserna, men också att många ser sina positioner hotade av människor som förespråkar en värld som bygger på rättvis fördelning istället för på utnyttjande och skuldsättning.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.