Vi måste ta människors oro på allvar. Fundera på hur många gånger du har hört den meningen. Fundera sedan på i vilka sammanhang du har hört den. Vilkas oro är det vi ska ta på allvar? Är det flyktingarnas, tiggarnas eller gästarbetarnas oro? Nej, oron som politikerna är så måna om att på allvar kommer nästan alltid från individer som är födda och uppvuxna i Sverige. Det rör sig också nästan alltid om folk som oroar sig över saker som att brottsligheten och gängkriminaliteten ökar, eller att tiggarna och invandrarna håller på att förvandla Sverige i grunden.
Att säga att vi ska ta människors oro på allvar är ett smart argument eftersom det är svårt att säga emot. Självklart ska vi ta människors oro på allvar, men det är viktigt att hålla två saker i huvudet.
För det första: ska vi ta någons oro på allvar måste vi ta allas oro på allvar. Det är slående att de som pratar om detta ytterst sällan tar den asylsökandes oro på allvar, där är det istället misstänksamhet som är grundhållningen. Inte heller alla som oroar sig över klimatförändringarna, den växande ojämlikheten eller den ständiga rasismen tycks av ledande politiker lika viktiga att ta på allvar som de som oroar sig över migrationen.
För det andra: att lyssna är inte detsamma som att rakt av köpa personens världsbild och problembeskrivning, i synnerhet inte när problembeskrivningen inte grundar sig i fakta. Om ett barn oroar sig för att ett monster kommer att attackera hen på natten så är inte det ansvarsfulla att drabbas av panik och bygga ett fort för att skydda barnet. Det ansvarsfulla är att förklara att monstret inte finns, att säga “jag förstår att du är rädd, men jag kan visa att det inte är så farligt som du tror.”
Tyvärr har vi numera en politisk diskurs där någons oro och magkänsla ofta får spela en lika stor roll som forskning och analyser. Det spelar liksom ingen roll hur ofta kriminologer pekar på att brottsligheten faktiskt inte har ökat eller att hårdare straff inte kommer att resultera i att färre brott begås. Det spelar ingen roll när forskare slår fast att den som som får ett tillfälligt uppehållstillstånd istället för ett permanent har mycket svårare för att integrera sig i samhället. Analysen är bestämd på förhand. Alla är överens om vad samhällsproblemen beror på.
Om det någonsin har funnits en tid då politikerna inte lyssnade på arga medborgare som skrek om att vi måste stoppa invandringen så måste man i alla fall säga att den tiden är förbi nu. Problemet är inte att dessa personer inte blir lyssnade på, problemet är att politikerna lyssnar alldeles för mycket på dem. Så till den grad att de inte tycks höra alla oss som oroar oss för något helt annat.
Claudia Lopéz är både den första kvinnan och den första öppet homosexuella som väljs till president i det machopräglade Colombia. Ger hopp om framtiden.
Oppositionella och människorättsaktivister i Kambodja fängslas i allt högre utsträckning.
