Vi måste ta människors oro på allvar. Fundera på hur många gånger du har hört den meningen. Fundera sedan på i vilka sammanhang du har hört den. Vilkas oro är det vi ska ta på allvar? Är det flyktingarnas, tiggarnas eller gästarbetarnas oro? Nej, oron som politikerna är så måna om att på allvar kommer nästan alltid från individer som är födda och uppvuxna i Sverige. Det rör sig också nästan alltid om folk som oroar sig över saker som att brottsligheten och gängkriminaliteten ökar, eller att tiggarna och invandrarna håller på att förvandla Sverige i grunden. 

Att säga att vi ska ta människors oro på allvar är ett smart argument eftersom det är svårt att säga emot. Självklart ska vi ta människors oro på allvar, men det är viktigt att hålla två saker i huvudet.

För det första: ska vi ta någons oro på allvar måste vi ta allas oro på allvar. Det är slående att de som pratar om detta ytterst sällan tar den asylsökandes oro på allvar, där är det istället misstänksamhet som är grundhållningen. Inte heller alla som oroar sig över klimatförändringarna, den växande ojämlikheten eller den ständiga rasismen tycks av ledande politiker lika viktiga att ta på allvar som de som oroar sig över migrationen.  

För det andra: att lyssna är inte detsamma som att rakt av köpa personens världsbild och problembeskrivning, i synnerhet inte när problembeskrivningen inte grundar sig i fakta. Om ett barn oroar sig för att ett monster kommer att attackera hen på natten så är inte det ansvarsfulla att drabbas av panik och bygga ett fort för att skydda barnet. Det ansvarsfulla är att förklara att monstret inte finns, att säga “jag förstår att du är rädd, men jag kan visa att det inte är så farligt som du tror.” 

Tyvärr har vi numera en politisk diskurs där någons oro och magkänsla ofta får spela en lika stor roll som forskning och analyser. Det spelar liksom ingen roll hur ofta kriminologer pekar på att brottsligheten faktiskt inte har ökat eller att hårdare straff inte kommer att resultera i att färre brott begås. Det spelar ingen roll när forskare slår fast att den som som får ett tillfälligt uppehållstillstånd istället för ett permanent har mycket svårare för att integrera sig i samhället. Analysen är bestämd på förhand. Alla är överens om vad samhällsproblemen beror på. 

Om det någonsin har funnits en tid då politikerna inte lyssnade på arga medborgare som skrek om att vi måste stoppa invandringen så måste man i alla fall säga att den tiden är förbi nu. Problemet är inte att dessa personer inte blir lyssnade på, problemet är att politikerna lyssnar alldeles för mycket på dem. Så till den grad att de inte tycks höra alla oss som oroar oss för något helt annat.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.