I januari startar utbyggnaden av den nya 5G-tekniken i Sverige. Förutom att informationsflödet kommer gå snabbare innebär det också att saker kommer vara mer sammankopplade. Inom it-världen har man länge pratat om det som kallas för Internet of Things (IOT), det kommer inte längre bara vara din mobil, dator och padda som är uppkopplade – även ditt kylskåp, din dammsugare och din eltandborste kommer med stor sannolikhet inom något decennium vara online och på så sätt sammankopplade med varandra. 

I Vetenskapens värld på SVT visades häromveckan ett program där vi bland annat fick möta en familj vars hem redan är sammankopplat. Till exempel kan bevattningen i trädgården ta reda på om det kommer bli regn i morgon och i sådana fall slå av sig, belysningen i huset känner av om familjens bil är på väg hem och slår i sådana fall på sig så att några lampor redan står och lyser när bilen kommer fram till huset och så vidare.

Det kan verka harmlöst och det kommer säkert underlätta i vardagen för många, men det finns givetvis risker. De som protesterar mot 5G-tekniken blir ofta avfärdade som bakåtsträvande foliehattar. Och det stämmer nog att den strålning som ofta är i fokus för protesterna inte är så farlig. Men däremot finns det andra problem. 

För vad händer egentligen när allt du rör vid är uppkopplat, när hela städer täcks av kameror för att kunna registrera de självkörande bilarnas rörelser? Givetvis blir vi mer sårbara. Redan i dag registreras nästan allt vi gör online och företag som Google och Facebook kan sälja ut vår integritet till vilket företag som helst (till exempel Cambridge Analytica). Dessutom är våra rörelsemönster lätta att spåra via våra mobiler. Men med den nya tekniken kommer det troligen bli ännu lättare att ta reda på exakt var någon har befunnit sig vid en viss tidpunkt och angreppsytorna blir fler, vilket gör att det blir lättare att hacka sig in och ta reda på någons personliga uppgifter. 

IOT ställer helt nya säkerhetskrav på väldigt många apparater, allt från elbilar till kirurgiska robotar. Om någon lyckas hacka sig in i en bil eller i en robot som är i färd med att utföra en operation kan det faktiskt vara fråga om liv och död. Dessutom blir det svårare att se var en attack kommer från eftersom 5G-tekniken bygger på att information sprids mellan tusentals små antenner på publika platser. Det gör att det blir svårt att se sambanden mellan olika dataströmmar och få en överblick över hur en enhet och dess data hänger ihop. 

Regeringen har nu lagt fram en lagändring som ska göra det möjligt att stoppa vissa leverantörer av 5G-teknik. Syftet tycks vara att stänga ute kinesiska Huawei som med sina kopplingar till den kinesiska staten anses vara ett säkerhetshot. Det kanske är bra, men även om operatörerna är svenska eller kommer från något annat land kan vi inte utesluta att de använder sig av tekniken för att samla in information. Vi kan heller inte utesluta att Sverige någon gång i framtiden kommer att styras av en totalitär regim som utnyttjar tekniken för att få reda på allt om oss. 

Gränsen mellan vårt digitala liv och vårt fysiska liv suddas ut allt mer. Det är fascinerande och i grunden är jag positiv till ny teknik. Men jag tror att det finns en risk att vi slänger ut barnet med badvattnet om vi avfärdar alla som höjer ett varnande finger som konspirationsteoretiserande foliehattar. Det finns anledning att lyssna på åtminstone en del av kritiken. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.