”Klimatet är vår tids ödesfråga”, ”det viktigaste vi kan göra är att minska våra koldioxidutsläpp”, ”Sverige ska ligga i topp när det gäller klimatarbete” … Ungefär så där brukar det låta när statsministern eller någon annan företrädare för regeringen får frågor om Sveriges klimatpolitik. Och det finns säkert många som verkligen tycker att klimatet är viktigt, bara inte lika viktigt som andra intressen såsom försvaret och svensk basindustri.

SVT Nyheter har gjort en granskning som visar att storföretagen i Sverige tillsammans får 15 miljarder kronor i skatterabatt på elen, vilket är mer än hela klimatbudgeten som ligger på 12,5 miljarder kronor. Ett företag, Stora Ensos pappersbruk, får ensamt 1,2 miljarder kronor i rabatt.

Det här är både en klimatfråga och en rättvisefråga. För när det gäller enskilda hushåll och småföretagare så har elskatten bara ökat de senaste decennierna. Hushåll och småföretag betalar 34,7 öre per kwH i elskatt medan storföretagen bara behöver betala 0,5 öre per kwH – alltså sjuttio gånger så lite.

Det är framför allt skogsbolag som dominerar listan över de tjugo företag som får mest i elrabatt, men här finns också företag som SSAB, Cementa, LKAB och Boliden – företag som förutom att vara med på denna lista också är med på en annan lista nämligen Sveriges Naturs lista över de företag som släpper ut mest. Stålindustrierna, som de flesta av dessa företag tillhör, har dessutom ett särskilt undantag för metallurgiska processer där skatten är 0.

Den ena handen vet inte vad den andra gör, brukar det ju heta, men i det här fallet tror jag att regeringen är mycket väl medveten om hyckleriet och dubbelmoralen. Men de vågar inte ta bort rabatten eftersom de är rädda för att det skulle leda till massarbetslöshet och att företagen flyr till andra länder. Om vi inte hjälper dessa stackars multiföretag så kommer massor av människor bli av med sina jobb och företagen kommer förlägga produktionen till länder där arbetsvillkoren är sämre och elproduktionen smutsigare, skulle kunna vara ett motargument. Det ligger kanske något i det, men faktum är att det verkar vara få länder som kan konkurrera med Sverige när det gäller skattelättnader för tillverkningsindustrin. Inget annat land i Europa har så låga elpriser för industrin som vi, och inte heller USA, Kanada, Ryssland eller Kina.

Istället för att bara belöna industriföretagen vore det rimligare att vi belönade de företag som faktiskt försöker göra skillnad för klimatet. Varför ska till exempel SSAB som släppte ut 4,9 miljoner ton koldioxid förra året och som ensamt stod för nästan tolv procent av Sveriges koldioxidutsläpp ha en särskild rabatt? För ett land som säger sig vilja ligga i topp när det gäller klimatarbete är det faktiskt ganska magstarkt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.