”Vi tycker att vi har vissa rättigheter när vi har köpt dyra bostadsrätter” säger en kvinna i Hornsbergs strand på Kungsholmen i Stockholm.
Det är ett fint område, trevligt att gå omkring i, byggt för att umgås i. Här finns ingen exkluderande design, inga avsiktligt obekväma bänkar. Det är meningen att man ska sitta ner och njuta av solen och vattnet och livet. Det finns en badbrygga och gott om små matställen av olika slag. Inbjudande och vackert.
En av restaurangerna serverar bland annat falafel, och den är populär. Men ett gäng grannar försöker nu få den stängd. Dels besväras de av stoj på kvällarna och fettfläckar på marken (!), dels kommer det folk även från andra delar av staden dit, och sådana vill de inte ha omkring sig. Kvinnan som tycker att hon ”har vissa rättigheter” säger till Dagens Nyheter att hon inte är rasist, men att det är ”Muhammed och Ali” som kommer till restaurangen. Varvid hon motbevisar sig själv – om det är negativt att ”Muhammed och Ali” kommer dit är hon onekligen rasist.
Det principiellt intressanta här är åsikten att man har vissa rättigheter när man har köpt en dyr lägenhet. Javisst, har man köpt en bostadsrätt har man rätt att bo i den, precis som man har rätt att bo i en lägenhet man hyr. Bostadsrätten kan även köpas och säljas.
Men rättigheterna stannar där. Att säga att den som har köpt en dyr bostadsrätt har mer rätt än andra att bestämma över gatulivet i omgivningen är bisarrt, smaklöst och antidemokratiskt. Det är en rättighet som du inte kan köpa och inte ska kunna köpa, någonsin.
I dag är det en kärleksmanifestation för restaurang Midan vid Hornsbergs strand. En falafel kanske skulle smaka?
