”Det här är ingen auktion, det handlar om människor som är på flykt från krig och förtryck”, utbrister Annie Lööf en bit in i diskussionen om migration i partiledardebatten som visades i SVT i söndags. Det är en av få insiktsfulla saker som sägs under den två timmar långa debatten. När migration diskuteras bland svenska politiker så låter det ju nämligen väldigt ofta som en auktion, men där det går ut på att bjuda så lågt som möjligt. “Vi vill bara ta emot hälften så många flyktingar!” “Men titta på oss då, vi vill sänka asylkvoten med 70 procent!” och så vidare. Och så även i denna debatt.

De flesta säger sig fortfarande vilja ”stå upp för asylrätten”, problemet är bara att det går inte att sätta något tak och samtidigt säga att man är för en konvention som slår fast att var och en ska ha rätt att söka asyl och få sin ansökan individuellt prövad. Om vi värnar om asylrätten måste vi också erkänna att hur många vi tar emot är helt beroende av vad som händer i omvärlden, just nu ser läget i Syrien värre ut än på väldigt länge och det betyder att vi sannolikt kommer behöva ta emot betydligt fler de kommande åren. Men det är egentligen bara Jonas Sjöstedt, Per Bolund och Annie Lööf som vill diskutera det. På de andra partiledarna låter det som att världen utanför Sveriges gränser inte existerar, att allting bara handlar om vår kapacitet och hur många vi har möjlighet att integrera i det svenska samhället.

Samma förnekelse återfinns också i de andra ämnen som SVT har valt för kvällen. När det pratas klimat handlar det som vanligt mest om ifall vi ska behålla kärnkraften eller inte eller hur fantastiskt det är med alla elbilar som kommer att byggas de närmaste åren. Ingen vågar nämna den stora elefanten i rummet, den som säger att om vi ska ha en chans att klara oss hyfsat undan klimatförändringarna så räcker det inte med massor av elbilar och laddstolpar, vi måste också dra ner rejält på vår konsumtion och i mycket högre grad avstå från flyg och andra onödiga transporter. Jag fattar, det är inte sådant man vinner val på, men jag tror ändå att det finns en längtan hos många efter en politiker som vågar vara krass och ärlig och som erkänner att vi inte kan fortsätta på den väg som vi varit inne på under de senaste decennierna.

Den sista halvtimmen handlar det om kriminalitet och återigen är det som att nästan alla partiledare har tagit på sig skygglappar. ”Experter: Skärpta straff avskräcker inte”, ”Experterna: därför är hårdare straff ingen lösning” och ”Kriminalpolitisk kapprustning bortser från forskningsresultat” är rubrikerna till några av de otaliga artiklar som skrivits de senaste åren där erfarna forskare helt sågar idén om att hårdare straff skulle vara universallösningen mot brottslighet. Men i partiledarnas värld är det som att denna forskning inte existerar, hur kan man annars förklara att nästan allt som diskuteras är hur vi kan höja straffen? Till och med Per Bolund verkar generellt vara för hårdare straff. När han ställs i någon slags duell mot Ebba Busch Thor så är något av det första han säger att vi ska ta i med hårdhandskarna mot de kriminella gängledarna och att de ska sitta i fängelse, länge.

Programledarna försöker efter ett tag förgäves att byta fokus i debatten till att handla om socialtjänstens roll, men det är tydligt att de flesta partiledarna, i synnerhet Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, bara vill prata om straff. Mot slutet av debatten lyckas Åkesson dessutom både skjuta in att han tycker att man borde låta dem som riskerar att återfalla i brottslighet sitta inspärrade i all evighet och att vi inte skulle ha några brott om det inte vore för alla invandrare.

Det är lätt att få intrycket när man tittar på en partiledardebatt att vi lever i det värsta av alla tänkbara länder. “Nästan en tredjedel av alla människor vågar inte gå ut i sitt närområde”, påstår Ebba Busch Thor utan att redogöra var hon fått den statistiken ifrån. Om den stämmer är det snarare ett tecken på hur hårt uppskruvad debatten om brottslighet har blivit än att den faktiskt har ökat. Det har blivit en allmän sanning att om migrationen hade fått fortgå som den gjorde innan åtstramningen 2015 skulle den ha lett till Sveriges undergång, och flera politiker försöker få det att låta som att vår nuvarande migrationspolitik också är på tok för hög, trots att antalet asylsökande har minskat från 153 000 till 21 000.

Låt mig därför bara påminna om två enkla saker. Sverige är ett av världens absolut rikaste länder. Vi är också ett av världens tryggaste. Vi har problem, men i ett globalt perspektiv är de relativt små. Det betyder inte att vi inte ska försöka hitta lösningar på problemen, men ska vi lyckas göra något åt dem krävs det att partiledarna först plockar av sig sina skygglappar och ser världen i sin helhet, inte bara den lilla ankdamm som de själva plaskar runt i.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.