Vad ska vi ha skönlitteraturen till? Det är en i grunden idiotisk fråga, litteraturen är till för att läsas, inte att ”användas”, vill jag fräsa till alla som ställer den. Givetvis kan vi bli klokare av att läsa böcker, men syftet med skönlitteratur kan inte enbart vara faktainhämtning och kunskap. Det måste också vara att det ger läsaren något mer och detta ”något” kan se väldigt olika ut för olika läsare.

Tyvärr genomsyras hela skolväsendet, och sålunda även svenskämnet, av en alltmer instrumentell syn på lärande, något som Jonas Thente också har uppmärksammat i DN. I de nya styrdokumenten för årskurs 7–9 föreslår Skolverket att stycket ”skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” ska bytas ut mot ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”. Det kan tyckas som en liten förändring, men det säger någonting att man byter ut ”skönlitteratur” mot ”texter” och att man istället för att fokusera på olika litterära genrer fokuserar på vad texterna ska handla om.

Det är absolut inget fel på texter om utanförskap och jämlikhet, men skönlitteraturen är, och måste få vara, mycket större än så. Risken med det här är att lärare bara letar efter texter som de tänker ska passa just till deras elever. Flyktingar får en text om hur det är att fly, tjejer med ätstörningar får en text i handen om just detta och så vidare.

Men litteratur handlar minst lika mycket om att få nya perspektiv och sätta sig in i andras sätt att se på världen som att bara få bekräftelse för den man själv är. Jag tror också att det är väldigt viktigt att eleverna får möjlighet att stifta bekantskap med de många olika genrer som finns inom litteraturen så som dramatik och lyrik, formen och berättandet är lika viktigt som innehållet. Jag minns själv hur påverkad jag blev på högstadiet och gymnasiet av allt från Tolkiens Sagan om ringen till Dostojevskijs Idioten till Karin Boyes dikter. Litteratur som hade väldigt lite med mig och min omgivning att göra men som gav mig en massa saker.

Dessutom tror jag verkligen att läslusten kan hämmas om man tvingar på unga människor vissa böcker istället för att låta dem välja fritt (lärare kan givetvis ge rekommendationer, men i slutänden måste det vara elevens eget val). I en tid då alla oroar sig över att ungdomar läser så lite tror jag att det är direkt kontraproduktivt att ovanifrån bestämma vad elevernas läsning ska handla om. Men så ser det tyvärr ut, inte bara inom svenskämnet utan också inom andra ämnen och inom skolan generellt där klåfingriga politiker och tjänstemän på skolverket gärna vill bestämma exakt hur undervisningen ska utformas, istället för att lita på att lärare och elever tillsammans kan hitta den undervisningsform som passar bäst för just dem. Låt litteraturen och skolorna blomstra som brokiga sommarängar istället för att klippa dem till prydliga, men ack så tråkiga, gräsmattor.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.