I fredags strejkade omkring 7 miljoner människor över hela världen för klimatet, i så vitt skilda länder som Chile, Uganda, Ryssland, Bangladesh och Sverige. Det är förstås rätt fantastiskt för en rörelse som startades av en ensam 15-årig tjej för bara lite drygt ett år sedan.

Det kan vara svårt att utifrån en svensk horisont riktigt ta in hur provocerande Greta Thunberg är i väldigt mångas ögon. Hennes främsta budskap och det som hon upprepar gång på gång är ju bara att vi ska lyssna på forskningen. Här är det inte någon kontroversiell åsikt, de flesta svenskar är trots allt överens om att det är vi människor som ligger bakom klimatförändringarna och att det är vi som behöver göra något för att stoppa dem. Visst, det finns en del högljudda klimatförnekare här också, men de är trots allt en minoritet. Men så är det verkligen inte över hela världen. Det är bara att se på USA till exempel där väldigt många människor, inklusive landets president, vägrar tro på IPCC:s rapporter och alla andra som visar att vi är på väg mot en katastrof.

Just därför är Thunbergs enkla budskap så viktigt och just därför tror jag att det är bra att hon har valt att fokusera på att vi behöver göra mycket, mycket mer istället för att fokusera på exakt vad vi behöver göra. Om hon hade engagerat sig i ett politiskt parti eller propagerat för vissa specifika lösningar så hade hon med största sannolikhet inte heller fått samma enorma genomslag.

Men. Vi börjar samtidigt närma oss en punkt där det inte räcker med att bara säga att vi behöver göra något. Greta Thunberg och Fridays for future har varit fundamentalt viktig för att mobilisera människor, men vi måste också börja prata mer om lösningar. Det görs såklart redan på många olika håll, men vi saknar än så länge riktigt stora folkliga mobiliseringar kring konkreta klimatpolitiska idéer och förslag.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är Greta eller de andra ungdomarna som ska tala om för oss hur vi ska gå vidare. Men vi måste vara medvetna om att det finns olika synsätt på hur klimatkrisen ska lösas och att vi står inför ett vägval som inte bara innebär om vi ska göra något eller inte utan också vad det är vi ska göra. Det finns de som tror att vi framförallt kommer lösa krisen med ny teknik: mer biobränsle och förnyelsebara energikällor, energisnålare transporter och så vidare. Sen finns det de som tycker att det absolut viktigaste vi kan göra är att hushålla med de resurser vi har: konsumera mindre, avstå från flyg, bil och annat som på olika sätt förstör klimatet. Och så finns det de som tror att vi aldrig kommer att komma någon vart om vårt öde lämnas i händerna på individer och att det sålunda behövs hårdare statliga regleringar, kanske till och med en diktatur där ingen tillåts handla på sätt som kan vara skadliga för klimatet.

Detta är givetvis en grov förenkling och jag skulle tro att det är ytterst få som konsekvent förespråkar endast ett av dessa alternativ, de flesta tror nog att de behöver kombineras på olika sätt. Men det är ändå viktigt var vi lägger tonvikten och att vi påtalar riskerna med om ett av de här perspektiven blir alltför dominerande.

Sanningen är att vi måste jobba på väldigt många olika håll; med teknikutveckling, med regleringar och med att minska vår individuella resursförbrukning. Vi har alla ett ansvar, oavsett om vi är politiker, forskare, företagsledare eller helt vanliga människor. Men samtidigt måste vi till varje pris upprätthålla demokratin – en klimatdiktatur kan aldrig vara lösningen – och vi måste se igenom alla de stater och företag som använder sig av greenwashing för att fortsätta kunna skapa vinster och tillväxt.

Vi måste våga kritisera de tidningar som skriver fagra ord om klimatet på ena sidan för att på nästa sida göra reklam för ett flygbolag, eller de politiker som satsar massor av pengar på klimatåtgärder men ännu mer på sådant som är skadligt för klimatet. Klimatdiskussionen behöver kort sagt fördjupas, nyanseras och konkretiseras.

Det är hög tid att vi går från ord till handling.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.