Häromdagen räknade Sveriges främsta klimatforskare Johan Rockström upp en rad händelser i Dagens Industri som borde få även de mest hårdföra förnekarna att förstå klimatfrågans dignitet. Några av de krassa sanningar som han levererar:

• Vi har redan höjt temperaturen med 1,1 grader, vilket gör att vi troligen har den varmaste medeltemperaturen sedan den förra istiden.

• Vi är på väg mot en uppvärmning som överskrider 3 grader i slutet av detta århundrade och det finns inget som tyder på att en modern värld kan fungera om det sker.

• Värmeböljorna i Europa 2018 och 2019 kan enbart förklaras om en inkluderar den globala uppvärmningen.

• Juli 2019 är världens hittills varmast uppmätta månad någonsin. 50 grader mättes upp på flera platser i världen och det slår direkt mot hälsa och ekonomi.

• Ett isfritt hav under somrarna i Arktis blir svårt att undvika och ett mörkt hav förstärker uppvärmningen.

• Den snabba uppvärmningen i Arktis har bidragit till de extrema vädersvängningarna i Norden och Europa de senaste åren.

• Delar av det västantarktiska istäcket kommer troligen att glida ut i havet. Det innebär i så fall tre meters havsytehöjning.

• Grönlands glaciärer visar tecken på att vara instabila redan vid 2 grader. Det skulle addera ytterligare 7 meters havsytehöjning.

• Med den nuvarande utveckling kommer vi att nå 2 graders uppvärmning om 30–40 år vilket kommer innebära stora problem för alla människor.

För att förhindra det som går att hindra av ovanstående, mycket är redan för sent, har Sverige som andra länder satt upp en lång rad klimatmål. Ett av de viktigaste målen är att minska utsläppen av växthusgaser från inrikes transporter, exklusive flyg, med 70 procent från 2010 till 2030. Det är förstås en otillräcklig minskning om en tar Rockströms uppgifter på allvar. Men det är den kompromiss som politiskt har nåtts. Fram till nu har utsläppen dock endast minskat med 18 procent och i en ESO-rapport som kom i somras så konstaterar Per Kågesson att en förutsättning för att kunna nå målet är bland annat att drivmedelsskatten höjs så att priset vid pump åtminstone fördubblas.

I detta läge kommer nyheten att regeringen planerar för att låta bensinskatten öka mindre än den indexering som gällde innan M-KD-SD:s populistbudget. En åtgärd som kommer innebära 15 öre mer i skatt för bensin och 10,25 öre för diesel inklusive moms. En försumbar summa som är mindre än vad priset på grund av marknaden kan svänga från en dag till en annan.

Kågesson är inte den första som drar slutsatsen att med dagens åtgärder kommer vi varken i närheten av de politiska målen eller vad som krävs för att rädda planeten som en beboelig plats. Siffrorna har varierat i olika rapporter och beräkningar under åren, men om bensin och diesel ska stå för sina verkliga kostnader och vi ska få ordning på utsläppen från trafiken så står det helt klart att vi måste börja diskutera höjningar med tiotals kronor istället för ören. I det perspektivet är regeringens förslag ett hån mot kommande generationer, alla som bor i mer utsatta delar av världen, alla som tar klimatfrågan på allvar och alla som kämpar för en hållbar värld.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.