Den rasistiska politikern Rasmus Paludan, som var på alla danska läppar 2018 och fram till det danska valet 2019, har redan fallit i glömska, och det är intressant nog av samma anledning som han först blev känd: Youtube. För den lyckliga svensk som inte känner till Rasmus Paludan kan jag berätta att han startade ett parti vid namn Stram kurs där huvudpolitiken gick ut på att Danmark var hotat av muslimer, och alla muslimer ska skickas ut ur landet med tämligen omedelbar verkan.

Att jag så lättvindigt kallar honom rasistisk borde således vara lätt förståeligt, men Rasmus har faktiskt även blivit dömd till 14 dagars fängelse för brottet ”rasism” tidigare i år, efter att han i en video sammankopplat ”n****r från Afrika” med ”människor med under 70 i IQ”. Detta sades i en video som lades upp på Youtube, och var en av många som visade hur Rasmus ”demonstrerade” i olika socialt utsatta områden, som partiet lade upp på sin Youtube-kanal. En kanal som under 2018 och första halvåret 2019 blev oerhört populär – uppe till 400 000 visningar per dag.

Men det var inte för att så många människor ville se just Rasmus stå på något torg i ett så kallat ghettoområde och spotta på Koranen (vilket annars var hans bästa gren). Nej, det var för att Youtubes algoritmer hade snappat upp honom, och under många månader låg hans videor som rekommenderade av Youtube på förstasidan för danska tittare. 86 procent av alla views hade nämligen inte själv aktivt sökt efter partiet eller Rasmus eller något som helst, de bara halkade in där, på algoritmens bananskal.

Efter domen för rasism försvann hans videor från förstasidan tämligen omedelbart. De går fortfarande att hitta, men algoritmerna har vänt honom ryggen. ”Ett demokratiskt problem” säger Rasmus själv i en intervju med radiokanalen Radio 24/7. Och det har han för all del rätt i, men problemet ligger inte i att Youtube följer sina riktlinjer om att inte aktivt stötta så kallat ”borderline-material”, det vill säga sådant som inte direkt bryter mot reglerna men ändå kan anses vara stötande eller skadligt. Problemet för demokratin är givetvis att Stram kurs snappades upp av algoritmen från början och på grund av detta fick så mycket uppmärksamhet att han fick sitta med i varenda partiledardebatt upp till valet och i slutändan var bara 0,2 procent röster ifrån att komma in i Folketinget. På grund av Youtube.

Nu är det däremot väldigt tyst. Ingen kommer till hans demonstrationer mer förutom polisen. Och i den sarkastiska Facebookgruppen ”Stram kus” (ungefär: tajt vagina) där alla skulle göra knipövningar varje gång Rasmus nämndes i medierna, är det likaledes stilla. Jag hoppas alla minns att göra sina knipövningar ändå.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.