En del barn får gå i skolan med samma klasskompisar från förskoleklassen till nian. Andra måste flytta flera gånger om året, till exempel för att Migrationsverket lägger ner sina boenden och skyfflar runt de asylsökande utan hänsyn till skolgång. En del barn har egna rum och kommer från familjer där det aldrig saknas pengar och prylar – men kanske annat. Andra barn bor trångt och får försöka plugga på biblioteket. Vissa föräldrar lägger ner massor med tid på att hjälpa till med läxorna. Andra har svårt att relatera till skolan eller har ingen tid att lägga ner.
Ofta är det också så att de mer privilegierade barnen bor i andra områden än de mindre privilegierade. Går i andra skolor, där chansen är stor att det är lugnare. I andra områden, på andra sidan ån, andra sidan järnvägen, bor de mindre privilegierade. Och risken är stor att skolorna där är stökigare, att fler barn ger upp och slutar försöka.
Så är det konstigt att vi har ojämlika skolor i ett ojämlikt samhälle? Nej, inte alls. Ändå föreslås om och om igen samma sak för att råda bot på klyftorna: ta bort det fria skolvalet och förstatliga skolan. Igen: ha kvar ojämlikheten och ta ifrån oss manöverutrymmet i våra liv – istället för tvärtom.
Anna-Maria Fjellman vid Göteborgs universitet skriver i sin avhandling i pedagogik i januari 2019 att det fria skolvalet är en åtgärd som endast ”förstärker dessa skillnader över tid och rum”. Och i en rapport om skolvalet föreslår den statliga kommittén Eso, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, att det avskaffas och att skolan ska förstatligas. I rapporten kan man se att vissa grupper tenderar att välja en annan skola än den närmaste i större utsträckning än andra. Ofta väljer de skolor med höga genomsnittsbetyg, vilket i sin tur leder till att friskolor konkurrerar med just sådana och skapar betygsinflation, säger Per Molander, tidigare generaldirektör för Socialförsäkringsverket och rapportens författare, till Dagens Arena.
Det som tolkas som betygsinflation är att friskolor oftare sätter betyg som ligger högre än resultaten i de nationella proven. Säkert handlar det ofta om en konkurrens med betyg, men jag kan tänka mig fler förklaringar. I snitt är friskolorna mindre, elever och lärare kanske har bättre kontakt och känner varandra bättre. I så fall är det helt rimligt att annat än de nationella proven får en större betydelse när de sätter betyg.
Barn tillbringar en stor del av sin tid i skolan. Att inte låta elever och föräldrar välja är som att inte låta vuxna välja arbetsplats. Det är orimligt och det är sorgligt att ojämlikhet så ofta ska botas genom att man bakbinder människor. Det är en ytlig lösning som inte ser till vad som faktiskt skapar klyftor i samhället.
Se till exempel på något annat som har hänt i skolan de senaste åren – tre betygssteg har blivit sju och betygen ges redan i sexan. Enligt pedagogikforskaren Ola Strandler har skolan därmed blivit mer ensidigt inriktad på det mätbara som syns på proven.
Att skapa och återskapa ojämlikhet är betygens själva uppgift. Utan betygshets skulle det inte gå att konkurrera med att vara skolan som sätter högst betyg. Skolorna skulle kunna gå sina egna vägar och i första hand se till att vara bra miljöer för eleverna att vara i. Att göra goda erfarenheter och få lust att lära sig mer i. Alla behöver kunna läsa, skriva och räkna, ingen ska behöva gå genom livet och bokstavstro på Bibelns skapelseberättelse. Men alla barns kunskapsutveckling måste inte vara specialdesignad för att passa i rättningsmallen till de nationella proven.
Klimatstrejken!
Någon som sitter i riksdagen, tjänar 66 900 kronor i månaden och bidragsfuskar – samtidigt.
