Glöd · Ledare

Avskaffa betygshetsen – inte skolvalet

En del barn får gå i skolan med samma klasskompisar från förskoleklassen till nian. Andra måste flytta flera gånger om året, till exempel för att Migrationsverket lägger ner sina boenden och skyfflar runt de asylsökande utan hänsyn till skolgång. En del barn har egna rum och kommer från familjer där det aldrig saknas pengar och prylar – men kanske annat. Andra barn bor trångt och får försöka plugga på biblioteket. Vissa föräldrar lägger ner massor med tid på att hjälpa till med läxorna. Andra har svårt att relatera till skolan eller har ingen tid att lägga ner.

Ofta är det också så att de mer privilegierade barnen bor i andra områden än de mindre privilegierade. Går i andra skolor, där chansen är stor att det är lugnare. I andra områden, på andra sidan ån, andra sidan järnvägen, bor de mindre privilegierade. Och risken är stor att skolorna där är stökigare, att fler barn ger upp och slutar försöka.
Så är det konstigt att vi har ojämlika skolor i ett ojämlikt samhälle? Nej, inte alls. Ändå föreslås om och om igen samma sak för att råda bot på klyftorna: ta bort det fria skolvalet och förstatliga skolan. Igen: ha kvar ojämlikheten och ta ifrån oss manöverutrymmet i våra liv – istället för tvärtom.

Anna-Maria Fjellman vid Göteborgs universitet skriver i sin avhandling i pedagogik i januari 2019 att det fria skolvalet är en åtgärd som endast ”förstärker dessa skillnader över tid och rum”. Och i en rapport om skolvalet föreslår den statliga kommittén Eso, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, att det avskaffas och att skolan ska förstatligas. I rapporten kan man se att vissa grupper tenderar att välja en annan skola än den närmaste i större utsträckning än andra. Ofta väljer de skolor med höga genomsnittsbetyg, vilket i sin tur leder till att friskolor konkurrerar med just sådana och skapar betygsinflation, säger Per Molander, tidigare generaldirektör för Socialförsäkringsverket och rapportens författare, till Dagens Arena.

Det som tolkas som betygsinflation är att friskolor oftare sätter betyg som ligger högre än resultaten i de nationella proven. Säkert handlar det ofta om en konkurrens med betyg, men jag kan tänka mig fler förklaringar. I snitt är friskolorna mindre, elever och lärare kanske har bättre kontakt och känner varandra bättre. I så fall är det helt rimligt att annat än de nationella proven får en större betydelse när de sätter betyg.

Barn tillbringar en stor del av sin tid i skolan. Att inte låta elever och föräldrar välja är som att inte låta vuxna välja arbetsplats. Det är orimligt och det är sorgligt att ojämlikhet så ofta ska botas genom att man bakbinder människor. Det är en ytlig lösning som inte ser till vad som faktiskt skapar klyftor i samhället.

Se till exempel på något annat som har hänt i skolan de senaste åren – tre betygssteg har blivit sju och betygen ges redan i sexan. Enligt pedagogikforskaren Ola Strandler har skolan därmed blivit mer ensidigt inriktad på det mätbara som syns på proven.

Att skapa och återskapa ojämlikhet är betygens själva uppgift. Utan betygshets skulle det inte gå att konkurrera med att vara skolan som sätter högst betyg. Skolorna skulle kunna gå sina egna vägar och i första hand se till att vara bra miljöer för eleverna att vara i. Att göra goda erfarenheter och få lust att lära sig mer i. Alla behöver kunna läsa, skriva och räkna, ingen ska behöva gå genom livet och bokstavstro på Bibelns skapelseberättelse. Men alla barns kunskapsutveckling måste inte vara specialdesignad för att passa i rättningsmallen till de nationella proven.

Klimatstrejken!

Någon som sitter i riksdagen, tjänar 66 900 kronor i månaden och bidragsfuskar – samtidigt.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.