I mars år 1500 avgick Pedro Álvares Cabrals expedition till Indien, och för att kunna dra nytta av de västliga vindarna tog de en sväng till Brasilien först. När de kom dit paxade Cabral landområdet för Portugals räkning och Brasilien blev en portugisisk koloni. Landets invånare – omkring tio miljoner människor som tillhörde cirka 2 000 olika ursprungsfolk – var inte tillfrågade.

Bara en tiondel så många urinvånare återstod hundra år senare. Under seklerna som följde dog tusentals som slavar på sockerrörs- och gummiplantagerna, och när Brasilien förklarade sig självständigt 1822 var det inte slutet på dess koloniala historia. Långt därifrån.

Urbefolkningarna, främst i Amazonas, får allt mindre plats att leva på. Plantager och industrier tar deras plats, 2016 gick nästan 800 000 hektar regnskog förlorad där. När Jair Bolsonaro tillträdde som president i januari i år sa han att mer av Amazonas skulle exploateras, och av urfolkens reservat skulle det inte bli en kvadratcentimeter kvar. Eftersom urfolkens arbete för att bevara skogar som är viktiga för klimatet är det mest effektiva går dessa två föresatser hand i hand.

Nu brinner Amazonas upp i rasande fart, bränderna är dubbelt så många som de brukar vara och det i sig tyder på att något håller på att hända. En regnskog tar normalt sett inte eld så lätt, och enligt Ricardo Mello, chef för Världsnaturfondens Amazonasprogram, beror de många bränderna på den ökade skogsskövlingen, som i sin tur kan ha ökats på av Bolsonaros uttalade stöd för mer exploatering.

Den brinnande regnskogen är hela världens angelägenhet. Oavsett var den ligger. Så mycket inser G7-ländernas ledare, som har erbjudit Bolsonaro ekonomisk hjälp för att släcka bränderna. Men Jair Bolsonaro inser ingenting överhuvudtaget – han ser bara andra som försöker skriva honom på näsan att Amazonas måste räddas. Motvilligt har han nu börjat luta åt att bränderna borde släckas, men det är fortfarande en personlig prestigefråga: han kan ta emot pengar från G7-länderna om Macron ber om ursäkt för någon struntsak, inte annars.

Att Jair Bolsonaro, av alla människor, kallar det kolonialism när andra länders ledare begär att han ska skydda Amazonas skulle vara skrattretande om det här inte vore en så livsavgörande fråga. Vad har han emot kolonialism överhuvudtaget? Vad är det om inte den grövsta formen av kolonialism när han låter Amazonas brinna för sin egen vinning?

Uppmaningarna att bojkotta brasilianska varor sprider sig som ringar på vattnet i Europa. I Sverige har butikskedjan Paradiset slutat sälja produkter från Brasilien och i Finland manar den centerpartistiska riksdagsledamoten Anne Kalmari till bojkott av brasilianskt kaffe och kött från djur som föds upp på brasiliansk soja. Om en sådan bojkott sprider sig snabbt över Europa skulle den kunna visa Bolsonaro att han inte har något att vinna på att behandla Amazonas som sin egen balkonglåda. Hur mycket vi alla har att förlora kommer han kanske aldrig att förstå.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.