Strejk är ett oerhört kraftfullt vapen. Det finns nästan ingenting som är så besvärande för en arbetsköpare, ja för hela den kapitalistiska världsordningen, som när personalen arbetsvägrar. Det vanliga, i alla fall i Sverige, är att en strejk handlar om situationen för en viss arbetsgrupp, men det finns också det som brukar kallas för politiska strejker. En politisk strejk riktar sig inte mot en specifik arbetsgivare utan mot ett politiskt beslut. Många har oroat sig för att den typen av strejker skulle bli omöjliga efter att den nya lagen om utökad fredsplikt på arbetsplatser trädde i kraft den 1 augusti, men i regeringspropositionen står det tydligt att lagen inte påverkar rätten att delta i politiska stridsåtgärder.

Greta Thunbergs och Fridays for future-rörelsens klimatstrejk är i allra högsta grad en politisk strejk, udden är inte riktad mot skolorna som eleverna går på utan mot alla världens länder och företag som låter koldioxidutsläppen öka trots att vi vid det här laget borde veta så mycket bättre. Klimatstrejken har redan gjort stor skillnad, den har inneburit att många som inte hade någon kunskap om klimatförändringarna tidigare har fått upp ögonen och den har satt press på världens makthavare. Men för att verkligen kunna förändra i grunden tror jag det krävs att inte bara ungdomarna utan också fler vuxna börjar strejka. Så länge det främst är skolelever som strejkar en dag i veckan så kan politikerna och företagsledarna rycka på axlarna eller till och med applådera. Men om alla busschaufförer, lärare, industriarbetare och it-konsulter samfällt gick ut i strejk så skulle de drabbas av panik. Det skulle ju innebära att de ekonomiska hjulen slutade rulla, vilket för många tycks vara betydligt mer skrämmande än klimatförändringarna.

I Sverige är politiska strejker ovanliga, men de har existerat. Den längsta och mest kända var mot regimen i Chile på 1970-talet och varade i en vecka. En politisk strejk för klimatet är inte heller omöjlig, Fridays for future har i ett öppet brev uppmanat alla vuxna att strejka den 27 september och Kurt Junesjö, som är expert på arbetsrätt, säger till Aftonbladet att en politisk strejk för klimatet definitivt är tillåten så länge den är avgränsad och kortvarig.

Men för att en politisk strejk ska kunna äga rum så krävs förstås att fackförbunden är med på det och hittills har tyvärr så gott som samtliga fackförbund visat sig vara totalt ointresserade.

”LO använder som regel inte strejkvapnet för påtryckningar i olika politiska frågor, hur viktiga och angelägna de än är, och vi tror inte att en arbetsnedläggelse skulle föra oss närmare en lösning på klimatfrågan”, säger till exempel LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström till tidningen Arbetet. Istället vill man ”föra en dialog” med Fridays for future. Från andra fack hörs samma tongångar: ”Strejkvapnet används inte för allmänna politiska påtryckningar utan enbart i konflikter som rör arbetsmarknadens parter”, säger Saco medan Naturvetarnas fackförbund menar att man inte kan strejka på grund av fredsplikten.

Det finns något väldigt beklämmande i att fackförbunden är så fast i det ekonomiska systemet att de inte vågar ta ut sina medlemmar i strejk om så bara för några timmar. Den ekonomiska effekten av några timmars strejk en fredag i september skulle förmodligen vara ganska marginell, men det skulle ändå vara en viktig markering. En markering som säger att det är allvar nu, en markering som säger att vi inte ställer upp på att producera mer prylar och tjänster om det bidrar till att sabba klimatet.

”I want you to panic. I want you to act as if the house was on fire, because it is”, sa Greta Thunberg i ett berömt tal i Davos i början av året. Kanske är det först när vi lägger ner vårt arbete, när vi gör uppror mot den arbetsnorm som är så fundamental för kapitalismen som världens ledare förstår allvaret bakom de orden.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.