959 dödsfall kopplas till narkotika i Sverige 2017. Det är över 1 procent av alla som dog i Sverige totalt, alltså inklusive de som dog av åldersrelaterade orsaker. Siffran kan jämföras med de 253 som dog i trafiken samma år.

Uppgiften som kom från Folkhälsomyndigheten i juli gör Sverige till det land inom EU som har näst högst andel narkotikarelaterade dödsfall. Enligt statistik från EU:s narkotikabyrå (EMCDDA) är Estland det enda landet med högre dödlighet. I Estland var siffran 130 döda per miljon invånare och i Sverige 92 döda per miljon invånare. I EU i stort är siffran 40 döda per miljon invånare. I Sverige är alltså andelen som dör mer än dubbelt så hög som i EU i stort. Om vi kom ner till EU-snittet så skulle 542 liv räddas per år, mer än dubbelt så många som dör i trafiken varje år.

Trots det passerade nyheten ganska obemärkt förbi. Kanske för att det var semestertider. Kanske för att detta inte är någon nyhet i bemärkelsen nytt. Siffran för 2017 var visserligen färsk, men Sverige har år efter år legat näst högst i denna lista och antalet har fortsatt att öka. Bara på de senaste 10 åren har antalet döda dubblats.

Förra veckan dök dock plötsligt en diskussion om drogerna upp när först Stefan Löfven och sedan Mikael Damberg och Lena Hallengren i sann populistisk anda proklamerade hårdare tag och att ”det hör inte hemma här”. Mer av den politik som misslyckats i årtionden alltså, den politik som genom stigmatisering och skapande av rädsla drivit upp dödstalen till dagens nästan ofattbara höga nivåer. Som i så många andra frågor drömmer sig Socialdemokraterna här tillbaka till 70-talet då kampen mot droger och nolltolerans blev en del av folkhemsbygget. Och i en tid då allt fler återigen ropar på hårdare straff så kan det säkert gå hem hos många.

Men tiden står inte stilla och vi lever i en värld där allt fler har insett att en politik som bygger på repressalier, stigmatisering och rädsla orsakar mer död och lidande än drogerna själva. I land efter land har en övergång från förbud till skademinskning visat sig framgångsrik och det har lett till att förenklade utspel som sossarnas inte får stå oemotsagda ens i Sverige.

I konservativa Kvartal konstaterade i förrgår Cecilia Magnusson, professor i epidemiologi vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, efter att evidensgranskat narkotikapolitiken och vanliga påståenden i debatten, att ”Sakta kryper cannabisfrågan närmare storpolitiken i Sverige. Vi ligger efter: Portugal avkriminaliserade innehav och bruk av alla droger som första land i världen redan 2001. Samtidigt byggdes beroendevården ut. Resultatet blev sjunkande dödstal i överdoser, färre hivinfektioner och fängelsekunder. Kanada, Uruguay och flera stater i USA har nyligen gått än längre, och legaliserat även distribution och produktion. Många kritiserar den konsekvent restriktiva och repressiva svenska hållningen i narkotikafrågan, som framstår som allt mer extrem i ett internationellt perspektiv. Till och med Norge sneglar på det portugisiska succéexemplet med avkriminalisering. Kritiken är lätt att förstå i ljuset av att narkotikadödligheten i Sverige ökar, och är näst högst i Europa efter Estland.” Hon fortsätter sedan: ”Ett rimligt steg kan vara att – på prov – avkriminalisera bruk och innehav, särskilt av cannabis.”

I går kväll klockan 19 kom den förre EU-parlamentarikern och legaliseringsförespråkaren Christian Engström till P3 och pratade om legalisering och drogpolitik.

När till och med konservativa Kvartal ger plats för djupgående kritik av Sveriges drogpolitik och P3 ger plats för dem som vill legalisera i två timmar är det bara en tidsfråga innan Sveriges dödliga drogpolitik läggs på hyllan. Kanske var Socialdemokraternas utspel en av de sista dödsryckningarna för en dödlig politik.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.