En bild säger mer än tusen ord, sägs det, men det vet vi väl allihop vid det här laget är tämligen sällsynt. Ett ord däremot säger nästan alltid mer än tusen andra ord.

Varje gång man väljer ett ord framför ett annat väljer man även diskurs – om jag kallar min partner för “regeringen” (vilket vore hemskt konstigt eftersom han är man och hela “regeringen”-skämtet går ut på att det är kvinnan som bestämmer i den privata sfären till skillnad från i den offentliga, men strunt nu i det) eller om jag kallar honom för “dansken” (vilket inte vore fullt lika konstigt eftersom han är dansk) så placerar jag honom och mig och vårt förhållande i två olika diskurser.

Den ena bygger på en samhälleligt gemensam förståelse kring ett ojämlikt förhållande mellan partners som är sanktionerat av en acceptans för könsroller på gott och ont (mest ont), och den andra bygger på en gemensam förståelse för vad “danskhet” innebär (också mest på ont skulle jag mena). Jag hade kunnat kalla honom vid namn, eller “min man”, eller något helt tredje. Varje gång jag väljer ett ord väljer jag bort tusen andra.

Nu till poängen. När jag första gången hörde talas om basinkomst kallades det fortfarande oftast för medborgarlön i Sverige. Att basinkomst blivit det nya ordet beror givetvis dels på att den internationella rörelsen kallar det Basic Income, Universal Basic Income eller Unconditional Basic Income (UBI), men till dels också på att ordet “medborgarlön” implicerar vissa saker om konceptet som inte är hugget i sten; att det enbart är “medborgare” (istället för exempelvis invånare) i ett land som skulle få den, och att det skulle vara en “lön” som betalades ut för att vara just medborgare (vilket ofrånkomligen startar debatt om vad det egentligen ska krävas för att räknas som medborgare, räcker det att bara ha medborgarskap eller borde man införa någon slags medborgarplikt också för att “förtjäna” sin “lön”?). Basinkomst är på många vis ett mycket mer neutralt ord, som också tydligare sätter fingret på vad det faktiskt är: utbetalning av ekonomiska medel som ska täcka det basala och utgöra basen för allas individuella ekonomi.

Det senaste nya namnet för basinkomst, till dels introducerat av den amerikanska presidentkandidaten Andrew Yang, men även flitigt diskuterat i basinkomströrelsen globalt, är DIVIDENT, alltså utdelning. Yangs version heter Freedom Divident, vilket jag förmodar är oerhört väl övervägt i “the Land of the Free”, men det är i mitt tycke användandet av ordet Divident som är det riktigt intressanta. Inramningen blir den av aktieägande; vi är alla shareholders i samhället, och således borde vi alla få utdelning av vinsten. Det är helt i linje med det alltmer individualistiska tänkandet som präglar vår samtid, där alla ska vara sin egen lyckas smed, där arbetsmarknaden blir mer och mer prekär och får oss att sluta identifiera oss med våra yrken och istället förväntas fokusera på vår USP (Unique Selling Point). I USA, där socialism likställs med kommunism och används som ett skällsord av många, har Yang dessutom valt att beskriva sin “frihetsutdelning” som “kapitalism med ett golv som ingen kan falla ner under”.

Men spelar det någon roll vad man kallar det, egentligen? 
Ja, absolut. Hur en idé blir kommunicerad betyder oerhört mycket för hur stort genomslag den kommer kunna få. Basinkomst skulle även kunna kallas kommunism, liberalism, feminism, eller nästan vad som helst. Det beror helt på vilka man vill övertyga (och såklart hur man föreslår att den ska genomföras). En politisk reforms succé beror till dels på hur mycket  “political feasibility”, alltså politisk genomförbarhet, som den lyckas skapa, och dels på om den skapar “psychological feasibility”, det vill säga framstår som något som rent psykologiskt verkar rimligt och genomförbart för folket.

I en studie från 2018 undersöktes hur idéen om basinkomst uppfattades beroende på vilka argument som användes och vilka metaforer som omgärdade argumenten. Studien visade bland annat att argument om att basinkomsten ska vara ovillkorlig i kombination med en metafor som liknar basinkomst vid fickpengar som ett barn (invånaren) får av sin familj (staten) påverkade människor till att argumentera emot basinkomst och fokusera på svårigheterna att finansiera den. Även frihetsargument i kombination med en metafor som liknar basinkomst vid en trampolin varifrån människor kan “studsa tillbaka” (istället för att falla till botten) visade sig vara kontraproduktivt ur ett pro-basinkomstperspektiv, då den metaforen fick läsaren att argumentera för både positiva och negativa aspekter med basinkomst, medan samma frihetsargument utan metafor resulterade i argument med fokus på de positiva effekterna av ekonomisk frihet.

Att kalla basinkomst för “frihetsutdelning” skulle med största sannolikhet inte fungera överhuvudtaget i Sverige på samma sätt som det trots allt verkar göra i USA. Basinkomst är i mitt tycke ett ord som väl fyller sitt kommunikativa syfte. Problemet i Sverige verkar egentligen inte heller ligga i att skapa en psykologisk känsla av genomförbarhet, utan snarare att den politiska viljan att ens röra vid ämnet saknas fullständigt. Vilka argument och metaforer som skulle kunna bita på våra politiker återstår att se.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.