För några veckor sedan skulle jag och mina två yngsta barn, två och fem år gamla, åka tåg från Gentofte i Danmark till Ronneby i Småland för att hälsa på en vän. Det gick högst så där. Hur så där? Så här:

Jag och barnen kommer fram till S-tågstationen, jag redan helt slut efter att ha kört en barnvagn innehållande ett barn samt burit alla väskor själv eftersom barnen vägrar bära sina egna ryggsäckar. Skånetrafikens app, som aldrig svikit mig förr, har plötsligt slutat sälja biljetter från Danmark till Skåne. Fan. Köper en svindyr inhemsk biljett i annan app som i allafall kan ta oss ner till Kph H där det finns automater som säljer biljetter till Sverige.

S-tåget kommer. Tvååringen hatar plötsligt tåg och vill för allt i världen inte gå på tåget, glider ur barnvagnen, välter en flaska vatten, en väska ramlar, alla saker faller ur. Jag rafsar ihop barn och saker och lägger i en hög i barnvagnen och går på tåget, väskor överallt.

Väl på tåget får vi omedelbart veta att det är förseningar vid Nørreport. Gör en snabb omdirigering i den mentala gps:en, hoppar av i Hellerup, här kan man både köpa biljett och tåget till Ronneby går härifrån också, men mycket tidigare, så nu är det bråttom. Alla hissar är världens långsammaste och vi måste ta två för att komma till eller från en perrong med barnvagn. Tvååringen skriker att han vill gå den andra vägen, vilken väg det nu är. Femåringen är törstig.

Biljettautomaten vägrar acceptera mitt kort. Tiden går. Barnen vill ha glass. Automaten tar slutligen mina pengar och ger mig en biljett till Ronneby. Tack. Hissarna är långsamma. Vi kommer upp på rätt perrong precis när tåget till Sverige kommer in.

På tåget. Tvååringen hatar fortfarande tåg och vill absolut inte sätta sig. Efter uppbådande av mina sista pedagogiska krafter får jag oss äntligen ner på några platser. Allt är väl. Nu kör vi. I tio minuter.

Tåget kommer fram till centralen. ”Detta tåg är tyvärr inställt, alla passagerare måste omedelbart lämna tåget” ropar de i högtalarna. Tåget är proppfullt och alla går i kollektiv panik för alla ska med något flyg, tydligen, och bara hälften förstår danska ens. Tvååringen skriker, femåringen försvinner i folkmängden, barnvagnen står i andra vagnen. Vi lyckas på något vis ta oss ut i samlad trupp. Går mot hissarna motströms alla som försöker nå trapporna.

Hiss upp på Hovedbanegården. Alla tåg mot Sverige är inställda närmaste timmen, minst. Jag beslutar mig för att ge upp. Köper glass till barnen, 2-åringen hatar att man måste köpa glassen innan han får äta den, 5-åringen påbörjar en filosofisk frågeställning om varför man måste köpa saker. Vi åker ännu en långsam hiss ner till S-tågen igen.

Hoppar på den gamla vanliga linje A. Nu får det vara nog. Tvååringen tappar sin glass på golvet. Jag inser att den gamla vanliga linjen blivit en helt ny linje som helt sonika hoppar över vår station. Orkar inte åka en enda hiss till. Går av på nästa och går tillbaka den dryga kilometern hem, fortfarande bärande alla väskor. Vi äter ostmackorna vi skulle haft på tåget till middag när vi kommit hem.

Dagen efter lägger vi in barnvagnen samt alla väskor i bagagluckan på bilen och kör till Ronneby. Barnen somnar innan vi når Öresundsbron och sedan händer absolut inget innan vi är framme. Den oanvända tågbiljetten ligger kvar i fickan och kostade mer än resan över gör med bil, inklusive broavgift.

Förutom att vara en dråplig historia med ett snöpligt slut för både mig, barnen, min ekonomi och mitt koldioxidavtryck, så fick den mig att tänka på ett par problem som kollektivtrafiken och kanske speciellt tågtrafiken har.

Den första är bristen på en samlad plattform för köp av resor mellan olika regioner och länder. Om jag vill flyga till andra sidan jorden finns det ett otal externa hemsidor och appar varifrån man kan köpa hela resan på en gång. Att det inte är lika smidigt att boka tåg som flyg är ju inte klokt, speciellt om vi vill att människor ska börja resa längre sträckor med tåg. Det borde inte vara så svårt att ordna ens. Varsågod för idé alla drivna entreprenörer.

Den andra är den barn-ovänliga utformningen av kollektivtrafiken och stationerna, och det är precis samma i Danmark som i Sverige. Även personer med permobiler, cyklar eller rullstolar skulle gagnas av att det förutom trappor och hissar även finns plana ramper. Och även barn som inte plötsligt bestämmer sig för att hata tåg tycker sällan att det är speciellt roligt att sitta still på sin plats i mer än en halvtimme.

Visst, barn ska sitta still i bilen också, men där kan man ta pauser när man vill, låta ungarna rusa av sig lite. Varför finns det inte familjevagnar åtminstone på långa sträckor? Med leksaker och barnbord? Med plats för barnvagnar och med ordentliga skötbord? Varför är inte småbarnsfamiljer en prioriterad målgrupp när det kommer till just miljövänligt resande? Det är faktiskt inte rimligt att det är så mycket smidigare, billigare och roligare att ta bilen bara för att man råkar ha ungar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.