Fler träd kan rädda klimatet, har forskare på det schweiziska universitetet ETH Zürich kommit fram till, läser jag i en utmärkt artikel i The Guardian. Det känns ju inte som någon överraskning precis, men det spektakulära är att forskarna nu har kunnat räkna ut exakt hur många fler träd vi behöver, var de kan planteras, och hur stor effekt det skulle ha på miljön: en biljon nya träd skulle enligt deras analys minska koldioxidutsläppen i atmosfären med två tredjedelar under 50–100 år. Det är 200 miljarder ton koldioxid. Forskarna själva höll på att ramla av stolen när de insåg att även om de visste sedan innan att restaurering av skog var en av de bättre lösningarna på klimatkrisen, så hade de inte tidigare förstått exakt hur effektivt det skulle vara.

Förutom att utgöra den enskilt mest effektiva metoden för att dämpa koldioxidutsläppen, så är det också den enklaste och billigaste. Professor Tom Crowther, en av forskarna bakom analysen, menar att kostnaden för ett nytt planterat träd kan vara så låg som 3 kronor. En biljon träd skulle alltså kosta tre biljoner kronor – ett fruktansvärt billigt pris för en så effektiv åtgärd, och definitivt det billigaste förslaget som hittills presenterats.

Allt detta är ju så klart oerhört bra nyheter! Fantastiskt, nu kör vi, plantera ett träd, rädda jorden eller snarare oss själva, jorden ska nog klara sig utan oss om det skulle komma till den punkten. Men känslan som infinner sig i mitt bröst när jag läst färdigt artikeln är en liten gnagande undran om vi ens förtjänar att räddas, som art. Den baseras på en bisats i sammanhanget, ett litet förfluget konstaterande från professorn. ”He said financial incentives to land owners for tree planting are the only way he sees it happening”.

Ekonomiska incitament riktade till markägare är det enda sättet han kan se för att få det att hända. Vi tar det en gång till. Forskare har alltså kommit fram till en metod för att med hjälp av fler träd minska koldioxidutsläppen som utgör grunden för hela vår klimatkris, men att rädda jorden är inte incitament nog för markägare, de tarvar finansiella belöningar?

Ju mer jag tänker på det, ju underligare framstår det att människor överhuvudtaget kan äga mark. Och så tänker jag på Terra 0 igen, den självägande skogen utanför Berlin. Och på hur en skogs enda egentliga vilja – om man nu kan applicera ett medvetande på en skog – är att leva, och växa. Till skillnad från människor då, som helt uppenbart bryr sig mer om pengar och ägande än om till exempel allas vår gemensamma framtid.

Jag vet inte om det kanske är dumt att försöka rädda en art som uppenbarligen saknar kollektiv självbevarelsedrift så till den milda grad. Det är kanske en oundviklig del av evolutionen, det naturliga urvalet, att vi har ihjäl oss själva. Eller så har vi fortfarande chansen att bevisa att vi kan ändra oss, att vi kan göra om systemen så de inte självdetonerar rakt i ansiktet på oss. Vi kan ju börja med att göra fler skogar självägande. För vad spelar det för roll om vi planterar en biljon träd i morgon om någon tycker att de har rätt att hugga ner samma träd i övermorgon för att de råkar stå på privatägd mark?

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.