Fler träd kan rädda klimatet, har forskare på det schweiziska universitetet ETH Zürich kommit fram till, läser jag i en utmärkt artikel i The Guardian. Det känns ju inte som någon överraskning precis, men det spektakulära är att forskarna nu har kunnat räkna ut exakt hur många fler träd vi behöver, var de kan planteras, och hur stor effekt det skulle ha på miljön: en biljon nya träd skulle enligt deras analys minska koldioxidutsläppen i atmosfären med två tredjedelar under 50–100 år. Det är 200 miljarder ton koldioxid. Forskarna själva höll på att ramla av stolen när de insåg att även om de visste sedan innan att restaurering av skog var en av de bättre lösningarna på klimatkrisen, så hade de inte tidigare förstått exakt hur effektivt det skulle vara.
Förutom att utgöra den enskilt mest effektiva metoden för att dämpa koldioxidutsläppen, så är det också den enklaste och billigaste. Professor Tom Crowther, en av forskarna bakom analysen, menar att kostnaden för ett nytt planterat träd kan vara så låg som 3 kronor. En biljon träd skulle alltså kosta tre biljoner kronor – ett fruktansvärt billigt pris för en så effektiv åtgärd, och definitivt det billigaste förslaget som hittills presenterats.
Allt detta är ju så klart oerhört bra nyheter! Fantastiskt, nu kör vi, plantera ett träd, rädda jorden eller snarare oss själva, jorden ska nog klara sig utan oss om det skulle komma till den punkten. Men känslan som infinner sig i mitt bröst när jag läst färdigt artikeln är en liten gnagande undran om vi ens förtjänar att räddas, som art. Den baseras på en bisats i sammanhanget, ett litet förfluget konstaterande från professorn. ”He said financial incentives to land owners for tree planting are the only way he sees it happening”.
Ekonomiska incitament riktade till markägare är det enda sättet han kan se för att få det att hända. Vi tar det en gång till. Forskare har alltså kommit fram till en metod för att med hjälp av fler träd minska koldioxidutsläppen som utgör grunden för hela vår klimatkris, men att rädda jorden är inte incitament nog för markägare, de tarvar finansiella belöningar?
Ju mer jag tänker på det, ju underligare framstår det att människor överhuvudtaget kan äga mark. Och så tänker jag på Terra 0 igen, den självägande skogen utanför Berlin. Och på hur en skogs enda egentliga vilja – om man nu kan applicera ett medvetande på en skog – är att leva, och växa. Till skillnad från människor då, som helt uppenbart bryr sig mer om pengar och ägande än om till exempel allas vår gemensamma framtid.
Jag vet inte om det kanske är dumt att försöka rädda en art som uppenbarligen saknar kollektiv självbevarelsedrift så till den milda grad. Det är kanske en oundviklig del av evolutionen, det naturliga urvalet, att vi har ihjäl oss själva. Eller så har vi fortfarande chansen att bevisa att vi kan ändra oss, att vi kan göra om systemen så de inte självdetonerar rakt i ansiktet på oss. Vi kan ju börja med att göra fler skogar självägande. För vad spelar det för roll om vi planterar en biljon träd i morgon om någon tycker att de har rätt att hugga ner samma träd i övermorgon för att de råkar stå på privatägd mark?
Har ju ändå lust att plantera lite träd nu!
Äger ingen mark att plantera dem på. Så Kafkaeskt dilemma.
