Det har surrats länge om hur en Migrationskommitté för att komma överens om hur den svenska migrationspolitiken ska se ut långsiktigt, men nu verkar det som att den faktiskt är på gång. Det dröjde dock inte långt efter att direktiven till utredningen hade släppts innan Moderaterna gick ut med sin kritik. Ulf Kristersson kallar utredningen för ”ett magplask” och ”ett beställningsarbete för fler anhöriginvandrare till Sverige”.

Det är en märklig kritik eftersom utredningsdirektiven i sig säger ganska lite om nivån på Sveriges kommande flyktingmottagande. Vad som ska utredas är om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd ska vara regel, om det ska finnas en ”humanitär grund för uppehållstillstånd” (till exempel svår sjukdom), i vilken utsträckning vi ska ta emot anhöriginvandrare och om det ska finnas försörjningskrav vid anhöriginvandring.

Det skulle, i bästa fall, kunna leda till att vi återgår till den nivå som vi låg på innan november 2015, då tumskruvarna drogs åt. Men mer troligt är att vi hamnar någonstans mittemellan den europeiska lägstanivå vi ligger på just nu och den, med europeiska mått, relativt generösa flyktingpolitik vi hade fram till hösten 2015. Socialdemokraterna är ju nämligen inte heller speciellt pigga på att ta emot fler flyktingar än vad FN och de internationella konventionerna kräver. I M:s värld är dock minsta lilla ökning från den nivå vi ligger på nu en total katastrof. I alla fall vill de få det att låta som det, förmodligen för att locka tillbaka väljare som gått över till SD (M låtsades först som att de inte ens ville medverka i kommittén, något som förmodligen mest var teater för att ingen ska bli osäker på var de står i migrationsfrågan).

Faktum är att både M och KD nu säger rakt ut att de även på lång sikt vill ha en ”stram” migrationspolitik. Det är en absurd hållning på samma sätt som det också är ganska absurt att en kommitté ska sitta och bestämma vilka nivåer på invandringen vi ska ha för många år framöver. Världen är nämligen föränderlig. Krig och konflikter bryter ut när vi minst anar det. Läget i Syrien har visserligen stabiliserats något men samtidigt har våldet ökat i bland annat Afghanistan och hur det kommer se ut om två år, då den nuvarande tillfälliga lagen upphör att gälla, vet förstås ingen.

Ändå är det som att vi när vi diskuterar den svenska migrationspolitiken låtsas som att världen runtomkring inte existerar. Det handlar bara om oss, hur många vi kan ta emot och hur det påverkar den svenska integrationen. Inte ett ord om alla de hundratals miljoner människor som är på flykt och som, oavsett vad vi säger, behöver någonstans att fly.

Moderaterna talar gärna om ansvar. Men att tro att vi ska kunna fortsätta hålla fast vid en ”stram invandring” även i framtiden då vi förutom alla krigsflyktingar också kommer få se ett ökat antal klimatflyktingar har inget med ansvar att göra. Det är faktiskt totalt oansvarigt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.