Häromveckan kom en forskningsrapport med (det för alla som fått barn i en tvåsam relation rätt uppenbara) resultatet “när den person som fött barnet inte behöver vara ensam med sagda barn hela tiden minskar risken för både fysisk och psykisk ohälsa”. Undersökningen bygger på en jämförelse av förstagångsföräldrar – enbart föräldrapar med en mamma och en pappa, dock – före och efter att den svenska föräldraförsäkringen börjat tillåta 30 så kallade dubbeldagar, alltså 30 dagar som föräldrarna kan få ta ut samtidigt under barnets första år utöver de 10 redan existerande som får användas i förbindelse med förlossningen.

Det är väldigt intressant läsning. Inte bara på grund av de fantastiska resultat som dessa dubbeldagar visat sig ge för mammors hälsa, där risken att mamman skulle behöva uppsöka sjukhus eller specialistvård för förlossningskomplikationer minskade med 14 procent, användande av ångestdämpande läkemedel minskade med 26 procent och uttag av antibiotika minskade med 11 procent, men också för att uttaget av dubbeldagar i förhållande till effekterna är väldigt litet – bara några få dagar under de första månaderna. Allt tyder på att papporna främst tar ut sina flexibla dagar under kritiska perioder när mamman är i störst behov av det – exempelvis när hon behöver uppsöka sjukhus. Hur föräldrar löste den situationen innan dubbeldagarna är fortfarande ett mysterium.

Rapporten konstaterar att flexibilitet i föräldraförsäkringen har stora effekter på kvinnors välmående, och jag konstaterar att en mer flexibel föräldraförsäkring är en långt mer jämställdhetsinriktad reform än ”individualiserad föräldraförsäkring” som enligt alla förslag hittills ändå bygger på att föräldrarna ska ta ut hälften var men inte samtidigt. I de allra flesta fall tar mamman ut sammanhängande ledighet den första tiden efter förlossningen – men vad hjälper det mamman om pappan tar resterande hälft om hon ändå fått en förlossningsdepression och levt med post partum-smärtor under sin tid ensam med barnet? Det hjälper så klart på kvinnors ”återgång till arbetsmarknaden”, arbetslinjens heliga graal;  det arbete som genererar pengar är mycket mer värt än det arbete det ligger i att föda och föda upp en människa.

Dubbeldagarna har tillkommit för att uppmuntra jämställdhet i ett längre perspektiv, men eftersom de bara är 30 används de så klart sparsamt – för vem vet när de kommer komma att behövas längre fram? En reform som vore mer progressiv ur jämställdhetsperspektiv vore en där båda föräldrarna får lika mycket föräldraledighet som de kan ta ut som dubbeldagar tillsammans eller enkeldagar var för sig – eller ge bort till någon annan person i barnets närhet. En ännu mer flexibel reform vore givetvis basinkomst, som ger alla människor, föräldrar eller ej, möjligheten att vara hemma med eller utan barn, eller med sina barnbarn, eller sin grannes barn, exakt hur de vill. Utan att behöva ansöka om föräldradagar eller planera sin föräldraledighet flera år i förväg.

Studien visar tydligt att familjer planerar sina liv utefter vad som ger maximal nytta för just dem. Oron att båda föräldrarna skulle sluta lönearbeta helt för att vara hemma med barnen, som dagens föräldraförsäkring är uppbyggt för att förhindra, är förvisso ett trevligt scenario men således knappast troligt. Vi har ett system som bygger på kontroll, men vi behöver det inte. Ge människor flexibilitet i form av frihet, så kommer vi snart se att människor gör vad som är rätt för dem, där och då. Människor gör smarta val. Om de har tryggheten och friheten att göra dem.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.