Det kan tyckas ironiskt, om det inte var för att det är så sorgligt. Trots framväxten av sociala medier och trots att det på många sätt är betydligt lättare att få kontakt med andra människor i dag än för femtio år sedan är ensamheten kanske större än någonsin. Och det är inte bara äldre som känner sig ensamma. Undersökningar som gjorts i USA, Storbritannien och Sverige visar att de som känner sig mest ensamma är i åldern 16–24 år. Om vi däremot tittar på den objektiva ensamheten, alltså vilka som faktiskt är mest ensamma, så är den störst bland äldre.

”Att känna sig ensam” är ett relativt begrepp. En person kan känna sig ensam trots att hen har ett arbete och massor av bekanta. På samma sätt kan en person som väljer att tillbringa en stor del av sitt liv i ensamhet ändå inte känna sig särskilt ensam. Det beror dels på att vi har olika behov av ensamhet (eller egentid som det brukar kallas när man vill få det att låta mer positivt) men också på hur vår omgivning ser ut och vad vi uppfattar som “normal ensamhet”.

Många som lider av ensamhet är förstås ensamma både på ett objektivt och ett subjektivt plan. Men att den upplevda ensamheten är så stor bland yngre tror jag delvis också har att göra med att det finns en norm som säger att vi ska ha väldigt sociala och aktiva liv. Det räcker med att scrolla igenom valfritt sociala medier-flöde för att konstatera att de bilder som de flesta delar med sig av är från fester, resor och andra sociala aktiviteter. Det är trevligt att det är så enkelt att dela med sig av sina upplevelser, men det kan i värsta fall också skapa ångest och press hos betraktaren. Den här pressen är visserligen ingenting nytt, den blir bara så oerhört konkret när man kan följa sina vänners liv dag för dag.

Visst kan man någon gång berätta att man hellre valt att vara hemma än att gå ut och festa, men att göra det varje kväll och att erkänna att man faktiskt föredrar ensamhet framför att träffa nya människor är närmast tabu i vårt hypersociala samhälle. Risken är stor att man känner sig som en misslyckad person eftersom lycka i vår tid, förutom pengar och status, är så nära förknippat med ett rikt socialt liv.

Men vi människor är olika. Vissa får panik av att sitta hemma och göra ingenting, för andra kommer paniken av att behöva umgås med massor av nya människor. Problemet är att vårt samhälle i så stor grad är anpassat efter den sociala och utåtriktade människan. Social kompetens värderas oftast högre än många andra egenskaper och de som når toppositioner inom företag är oftast de som är utagerande och vana vid att ta för sig.

Det här betyder förstås inte att vi inte ska arbeta mot ensamhet. Ingen människa mår i det långa loppet bra av att vara helt ensam och det vore ett hån mot alla som lider av isolering och socialt utanförskap att säga att lite ensamhet faktiskt inte är så farligt. Dock tror jag att om det sociala trycket minskade något skulle många inte känna sig fullt lika ensamma. Det måste vara okej att föredra att vara hemma och läsa en bok, inte bara någon gång ibland, utan varje helg om en mår bra av det. Likaväl som det måste vara okej att gå ut och festa varje helg. Låt oss bejaka olikheterna istället för att utgå från att det sociala alltid ska vara normen.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.