”EU har skapat fred på din kontinent. Efter århundraden av krig och elände kunde vi, de europeiska länderna, skapa fred på vår kontinent. EU har fått Nobels fredspris.” Så skriver Liberalerna överst i sin tiopunktslista över ”varför EU är bra för dig” på sin hemsida. Det är förstås ett problematiskt påstående, inte bara för att de råkar ”glömma bort” till exempel kriget på Balkan under 90-talet och Rysslands invasion av Krim (kanske tycker de inte att de länderna ska räknas till den europeiska kontinenten?) men också för att hela premissen att EU är ett fredsprojekt inte stämmer.

EU skapades som bekant som en kol- och stålunion mellan Frankrike, Italien, Västtyskland och Beneluxländerna och det är frihandeln snarare än freden som alltid har varit unionens kärna. Och även om freden har varit någorlunda stabil i Västeuropa de senaste sjuttio åren har EU knappast varit någon garant för fred på andra håll i världen. Tvärtom, faktiskt.

Trots att många EU-ledare gärna kritiserar Turkiets president Recep Tayyip Erdogan så drar vi oss inte för att betala honom stora summor för att han ska se till så att flyktingarna hålls borta från Europa. En stor del av dessa pengar har gått till militär utrustning som Turkiet använt för att stoppa och i vissa fall också beskjuta flyktingar som försöker ta sig in i landet.

I veckan lämnade också flera framstående jurister in ett dokument till Internationella brottsmålsdomstolen där de anklagar EU för brott mot mänskligheten. De pekar bland annat på att EU med flit har låtit offra livet på migranter på Medelhavet, endast för att avskräcka andra från att söka skydd i Europa. Detta, menar författarna, har skett genom att man valde att avsluta den framgångsrika italienska livräddningsinsatsen Mare Nostrum trots att man visste att det skulle leda till fler dödsfall. Istället har den ersatts av Frontexinsatsen Operation Triton, vars fokus är på gränsskydd – inte att rädda liv. EU anklagas också för att sedan 2014 bidragit till att ”orsaka tusentals människors död varje år, tvinga tiotusentals människor tillbaka till Libyen med följder som mord, utvisning, fängelse, förföljelse, tortyr, våldtäkt och annan omänsklig behandling.”

Libyen är alltså ännu ett land som EU har slutit ett avtal med. På samma sätt som avtalet med Turkiet går det ut på att de som mot alla odds lyckas ta sig in Europa ska skickas tillbaka, trots att man är väl medveten om att de flyktingar som återvänder till Libyen i många fall placeras i fångläger som präglas av förtryck och systematiska övergrepp. En del säljs som slavar, något som bland andra Amnesty har lyft fram i en rapport.  

Förutom freden är det ofta den fria rörligheten som brukar lyftas fram av EU-vänner, men det är en fri rörlighet som i första hand rör varor och tjänster, inte människor och framför allt inte människor som är födda utanför EU. För dessa har EU istället blivit ett hinder, en gigantisk mur som många dör när de försöker klättra över.

Krig med pansarvagnar och skyttegravar i Västeuropa må höra dåtiden till. Men vad EU har gjort är att flytta konflikten någon annanstans, lite som när vi förlägger produktionen av textilier och elektronik till låglöneländer. Dagens krig äger rum på Medelhavet och vid gränsövergångarna. Det är där liv offras, men eftersom det inte händer i vårt närområde behöver vi inte se det och på så sätt kan Liberalerna och andra EU-vänner fortsätta sprida sin falska bild av EU som ett fredsprojekt, trots att verkligheten säger något helt annat.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.